Bröllop.....

Vilken fantastiskt intensiv sommar det blir. 

Våra vänner gifter sig i början av Augusti och jag har det ärofyllda uppdraget att vara deras toastmadame, och min blivande make (hihi) har fått äran att vara best man. Tre veckor senare är det vår tur (hihi igen). Det ska bli så himla kul, men ju närmre bröllopet vi kommer desto böligare blir jag. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var gravid, för det är enda gångerna jag varit så här gråtmild. Mannen bad mig till slut att  inte titta mer på animal planet för jag satt och grät över alla söta elefanter, duktiga hundar och små igelkottar eller isbjörnar. ALLT fick mig att gråta (till och med ett avsnitt av Tom och Jerry men det tänker jag inte erkänna)

Vi gifter oss efter 16 år, och det skojar man inte bort.
16 år är minnen till Modern Talkings comeback i slutet på 90-talet, det är att se alla delar av star trek tillsammans (alla serier och alla säsonger fick han mig att se.... och gilla) 
Det är min student och tillhörande studentbal, det är en högskoleutbildning, flertalet jobb, några lägenheter och ett hus. Det är två katter, många vänner, tre bilar, en förlorad farmor, en mormor, en morfar, ingift moster och en pappa, men också många härliga födslar och nya generationer som tillkommit. vi har hunnit med 6 utlandsresor, otaliga bio och restaurangbesök och två egna fantastiska barn.

Vi har gått igenom mycket tillsammans och tack och lov har det gjort oss starkare och sammansvetsade, jag vet detta när jag stoppar min hand i hans och den passar som en varm pusselbit, som om den vore skapad för min. Han tycker att jag är söt när jag nyser eller är yrvaken (Ok det kan i och för sig tyda på dålig smak) 
Han låtsas alltid vara intresserad över hur mina naglar blev när jag varit hos nagelbyggaren (Fastän de alltid ser precis likadana ut) Han kan fortfarande förvåna mig med plötsliga kvicka uttalanden som får mig att kikna av skratt, smälta mig med att bli som ett småbarn på julafton över en liten kattunge eller igelkott, och hans empati med alla som har svårigheter av olika grader (suck, nu bölar jag igen) 

Han har aldrig hindrat mig från att göra något jag velat, han har pushat på och uppmuntrat oavsett om det gällt ett klänningsköp, ett restaurangbesök med tjejerna, att gå med i en bokklubb eller att tillverka tårtor. Vi är absolut inte alltid överrens då jag har en förmåga att överanalysera allt och läsa in mer än vad det egentligen är i ett tonfall, en blick etc... och han har förmågan att ibland vara för mycket på andra hållet och inte uppfatta det som skrivs mellan raderna och det är det som gör att vi är så bra tillsammans, vi kompletterar varandra och jag känner mig helt trygg med honom.

Jag har drömt om denna dagen (då vi gifter oss) men jag har samtidigt inte längtat efter den då jag varit överviktig hela mitt liv och inte kunnat se mig i drömklänningen. Jag har trott att jag skullat få kompromissa, nöja mig. Få ha en klänning som passade men inte mycket mer.... inte få känna mig fin.... men jag har nått mitt mål, jag är nu normalviktig och kommer att känna mig helt fantastisk från topp till tå inifrån och ut och den känslan går inte ens att försöka förmedla. NU längtar jag, jag nöjer mig inte, jag ska få extra allt!

Störst av allt är kärleken <3

puss