Min Möhippa

Fredagen den 12 juli kom det ett brev.... det innehöll en packlista av lite udda karaktär, bland annat skulle jag packa en skalad morot. Sen började väntan.................... 

I 8 dagar väntade jag och sedan åkte jag och min vän S hem till min vän K för att överraska henne på hennes födelsedag (Mhmmm)
Vi hade köpt en ring från Edblads som jag visste att hon ville ha och reaktionen blev stor och gjorde att jag vacklade i min lilla tro att det kanske eventuellt var möhippa på gång.

Jag och S körde mot K:s hus och såg på håll hur hon gick utanför och brände ogräs, vi vände bilen och körde upp mot henne och vevade ner rutorna och skrålade "ja må hon leva" för full hals. K spelade på ett mycket övertygande sätt (mhmmm) överraskad och blev så rörd att jag inte annat kunde än att tro att även överraskningen var äkta. Hon spelade stressad över det faktum att huset inte var städat tillfredsställande nog inför hennes grillning för familjen kl 16 (Mhmmmm) och hennes make J spelade med och lovade att städa tills hon kom hem. Jag skrattade och påpekade att både K och S hade rosa tröjor och matchade varandra och S höll med om att det var lustigt då hon aldrig bär rosa annars (mhmmmmmmm)

Vi körde till Espresso House vid lilla torg och K gick in för att beställa. S ropade att jag skulle skynda mig in och betala för K så hon inte gjord det själv, så skulle vi göra upp senare om det. K hade redan ätit frukost så det blev bara en islatte för hennes del och jag köpte mig en latte och sen satte vi oss ute i solen och pratade. Jag satt med ryggen mot gatan och såg plötsligt bara en "rosa massa" röra sig bakom mig och tittade upp och in i skyltfönstret och såg min bonussyster M komma gåendes där. Jag hörde mig själv vråla "Men du ska ju till tosselilla" och sen såg jag alla fina vännerna stå där och det blev kramkalas.

Eftersom jag har världens bästa vänner så hade de förstått att jag inte skulle gilla att känna mig utspökat ful på min möhippa så de dressade mig i glamour och flärd med strass i överflöd. Jag hade en tiara, strassarmband och en vit skjorta där det stod "bride to be" och i strasstenar på bröstet VIP. Jag hade ett fantastiskt halsband som dessutom var ombloggat, bara det! Nu är det ju dessutom dubbelombloggat!!
Vi traskade bort till stortorget och någon tog min latte (HRMPFF!!) och gav mig istället ett glas bubbel och vi skålade alla och sjöng för K som fyllde år (på riktigt) sedan gick vi bort till statyn där en tjej som hette Cornelia väntade på oss.

Vi delades in i två lag, rödvins och vitvinslaget och de som känner mig vet vilket lag jag valde. Sedan fick vi varsin ryggsäck innehållandes walkie talkies, kamera, stoppur och ett maraccasägg samt en massa kuvert med olika uppdrag. Vi skulle tävla mot varandra i nåt som hette stadskampen. Vi öppnade kuvert efter kuvert och gjorde allt från att hänga i ett träd, få en kille att stå på händer, sjöng "Thriftshop" för att tigga pengar, klädde ut oss till hiphoppare på stadium och fotade i skyltfönstret, till att samla ihop foton på folk som hette Erik och Maria.
Den sistnämnda var en underbar tjej som gick fram frivilligt och hjälpte oss och visade sitt körkort så vi kunde fota och bevisa att hon hette Maria. Sen skulle hon hem och stod vid sin cykel och sade hejdå till sin väninna medan vi öppnade nästa utmaning som var att sitta fyra pers på en cykel utan att nudda marken. Tjohooo Maria vi behöver dig igen, skrek vi och underbara Mariaiandranamn lånade ut sin cykel till oss. Vi sade hejdå och hon cyklade iväg och nästa uppdrag påbörjades när min vän K skrek rakt ut "Walkie talkien".... öh va? Walkie talkien, den är i hennes cykelkorg!! Hon skrattade så hon inte fick luft men jag fick lite svårt att andas av andra anledningar, holy shit hur skulle vi nu göra??
K kom på att vi ju hade foto på tjejens körkort så vi kunde lösa det på måndag, så vi skulle lämna in ryggsäcken utan att säga nåt. Sagt och gjort.... med dunkande hjärta lämnade vi in ryggsäcken och fick sitta och fylla i ett slutgiltigt test i gruppen när vi hör en ljuv stämma som säger "är denna er"? Jaaa underbara Mariaiandranamn, det var vår och fina hon hade cyklat och letat upp oss i stan för att återlämna den! Hoppet är inte ute för mänskligheten och walkie talkien återlämnades lite snyggt och oskyldigt.
Det andra laget vann (jag är övertygad om att Cornelia räknat fel) men båda lagen slog poängrekord vilket inte var fy skam.

Efter stadskampen gick vi till Rosegarden supreme (som jag älskar) och åt lunch och där fick jag svara på lite frågor där jag skulle gissa hur min tillkommande hade svarat. Efter lunchen begav vi oss till kungsparken där vi satte oss på filtar och pratade och sedan sade någon "vem ska börja"? Jag blev förvirrad och folk började plocka med sina väskor och ta fram kuvert med mitt namn. Jag fattade ingenting och det gör jag fortfarande inte, för det som följde var så fantastiskt. Mina vänner hade skrivit brev till mig (ja nu bölar jag igen) där de skrev om mig, om hur jag var och om vår vänskap och om deras första eller kanske starkaste minne av mig och det är svårt att beskriva den känslan att få höra om sig själv hur man uppfattas. Jag har sällan känt mig så älskad i hela mitt liv och har inte förstått att det är så. Klart man tänker att ens vänner gillar en (annars hade de ju varit lätt korkade om de fortsatt umgås med mig) men man förstår inte själv vilket intryck man gör i någon annans liv. Jag grät och grät och grät och skrattade omvartannat. TACK!!!

För att lätta upp stämningen lite efter gråtkavalkaden så tävlade vi i olika grenar som "vem suger bäst", "vem är störst i truten" och några till. Alla fick turas om att möta mig i olika grenar som gick ut på att dricka redbull ur snapsglas på marken med jättelångt sugrör, stoppa in så många marshmallows som möjligt på samma gång i munnen och att veva in jordguppssnöre i munnen med tungan så fort som möjligt.

Vi gick till casinot och tog taxi till malmö dansakademi där det väntades pussycatdoll-dans. Med min stela nacke och axelskada blev det allt annat än sexigt och graciöst, men så himla roligt och jag gjorde ändå mitt bästa (får memorera moovsen höhö) Efteråt blev det heta bubbelbad i jacuzzis som stod färdigfyllda och bara väntade på oss och sedan begav vi oss hem till min vän E där de hade pyntat så fint i lägenheten med fina vimplar med mitt namn på, ljus där min vän K tryckt upp motiv som passade så fint och där det stod Lindas möhippa och datum. Det var girlanger och fina ljuslyktor och det dukades fram en god buffé med pastasallad, kycklingfile,  fläskfile och goda såser. Efter maten skulle vi sätta oss i soffan och se något på tv. Min blivande make hade spelat in sig själv där han gav svaren på de frågor jag tidigare fått svara på och det jag reagerade mest på förutom hans blåa ögon, var att det var snö (!!!??!?!) i bakgrunden. Jo... han hade spelat in det i FEBRUARI!?!? Då börjar man förstå om man inte gjort det förr, hur mycket tid och möda och kärlek det ligger i planeringen bakom en sån här dag (ja och nu bölar jag igen)

Efter svaren kom det en videohälsning från någon som tyvärr inte kunde närvara. Man såg en motorcykelhjälm och ett par solbrillor och personen sade att hon tyvärr inte kunde närvara med även om hon var här (hoppandes från ett bord) eller här (Springandes på en äng) eller här (sittandes på toaletten)... och en massa andra påhittiga ställen, så skulle hon hellre varit hos mig (där bölade jag.... började liksom bli en trend). Där trodde jag nästan att tårarna skulle vara slut för dagen, men ack så fel jag hade. Det kom en videohälsning till och där brast det för mig..... totalt. Jag hörde att någon skrek lite i falsett och förstod efter en stund att det var JAG.... jag grät så jag inte fick luft och riktigt fulbölade (snorbölade) och drog efter andan mellan tårarna. Det var en hälsning från Elizabeth Gummesson (Numera fru Kyulenstierna) och jag vet inte hur jag ska förklara vad det betydde för mig, men jag ska försöka....

Det handlar om min "inre resa" eller vad man ska kalla det.... från att jag läste boken "Good Enough" av Elizabeth och hur den fick mig att förstå en massa och att lära mig att tänka om och vända saker och på så sätt påverka mitt mående, fram tills nu. Det handlar inte om boken i sig eller Elizabeth, eller min tatuering, utan det handlar om vad det betytt för mig att kunna må så här bra och att släppa negativitet och offerkoftor mm. Det handlar inte om att jag är starstruck även om Elizabeth är skitrolig och härlig och jag gärna träffar henne. Det handlar nog mest av allt om att mina fina vänner vet vad det betyder för mig och har kontaktat Elizabeth och bett henne spela in denna hälsningen till mig och att jag någonstans gjort ett intryck i hennes liv nog för att hon skulle vilja vara delaktig i att göra min dag så stor som den var.

Efter snorböleriet piffade jag till mig lite igen och kvällen fortsatte med snacks och godis (allt i rosa) och dans och bra musik för att sedan avslutas på Swing inn med dans och cider till klockan slog 3. På Swingan hände nåt ytterligare surrealistiskt och minnesvärt, en snubbe från New york försökte få mig att ställa in mitt bröllop, han frågade vad som krävdes haha. När han fattade att inget han sade, gjorde eller försökte ge mig skulle ändra nåt så ville han ge mig en donation till mitt bröllop och frågade min vän/Toastmadame K vad som var brukligt, 5, 10 eller 20 000 DOLLAR??? Och gav henne ett platinakort och bad henne ta ut pengar O_o Holy smoke!!! Men vi vet inte var de pengarna kommer ifrån och det kändes fel så vi tackade artigt men bestämt nej och gav tillbaka kortet, som han även försökte ge oss igen för att finansiera resten av vår kväll. Bara anekdotvärdet där är ju obetalbart för mina lägereldshistorier ;-)
Sedan åkte vi till McDonalds och ät lite nattamaud för att lindra morgondagen lite ;-) Jag vaknade morgonen efter och mådde som en prinsessa med tusen lyckobubblor i bröstet och kände mig och känner mig fortfarande som världens mest lyckligt lottade tjej som har så fina fina människor.... vänner omkring mig som hjälpte mig att få världens bästa möhippa genom tiderna.
Jag älskar er och jag är så tacksam <3

PUSS!!

Jag har bar fått några bilder från kvällen och hade inget bra på mig och min tärna E, så jag snodde den från hennes möhippa en vecka senare <3

Svensexa

För några veckor sedan fick jag veta att dagen idag var dagen för mannens svensexa. Då började jag att försöka minska hans misstankar om när den skulle bli av. Vår vän J fyller år den 12 juli och har trots flytt på över 60 mil, årligen ett kalas i skåne för sina gamla vänner, utom i år. Men jag skrev in i vår gemensamma kalender att hon skulle ha kalaset som idag och frågade om han ville följa med dit för jag och barnen hade tänkt att åka dit och fira henne (som jag brukar göra varje år) och han ville följa med sade han.

Hans best man A kontaktade mig och frågade om jag kunde få honom till Citygross vid tiotiden  den 13:e och jag sade att jag var lite tveksam då han alltsom oftast tar Willys istället. Jag kan inte räkna hur många gånger jag skrivit en inköpslista helt efter citygross annonsblad på saker som vi inte ens egentligen behöver utan som bara varit väldigt billiga och kunnat komma väl till pass. Då har min tillkommande kommit hem med samtliga saker från min lista.... men andra märken och till dubbla priset för han har kört till willys istället. MEN jag kom på en idé- Jag skulle plantera iden att J körde med LCHF-kost... och hade bett mig att baka en LCHF-kladdkaka som man har vaniljpulver i (EJ vaniljsocker) och om jag verkligen ställde mig och bakade och kom rusande med smet på händerna så skulle han inte kunna säga nej utan åka och handla mitt "glömda" vaniljpulver åt mig innan resten av smeten blev "förstörd" då jag ju redan blandat ägg och smält smör ;-)

A ändrade sig och tänkte att Willys hade bättre parkering för hans plan och det blir plötsligt tidigare än tänkt... det gjorde iofs att det hela kunde bli mindre misstänksamt, endast willys har öppet innan åtta på morgonen och då kunde jag skicka honom för att köpa vanligt bakpulver istället och ändå vara säker på att han åkte till willys, så sagt och gjort... jag tömde bakpulverburken (allt utom ca en tsk) i ett annat kärl som jag gömde för att det hela skulle bli så trovärdigt som möjligt och planen var att säga att J bett mig baka en långpannelkladdkaka åt henne då hon misslyckats med sin. Ja då planterade jag iden till honom att hon velat ha mitt recept på långpannekladdkaka (som jag fått av vännen M från början) så at inget skulle verka misstänksamt när jag väl stod och vrålade om bakpulver ;-)
MEN sen hände nåt.... jag fick ett brev dagen innan den aktuella dagen.... där jag ombads att packa en massa saker och vänta. Brevet indikerade att en möhippa skulle ske dagen efter (idag då) och samtidigt hade min vän J "checkat in" på barer i sthlm som visade rätt tydligt att hon inte var i närheten av skåne och planen blev fort lite tightare att få honom att köpa :-D

Jag fick tänka om och gjorde det förvånansvärt snabbt (ni märker här hur impad jag är av mig själv va?) och jag kom på att Resorb som står på min möhippepacklista endast finns på willys, och om jag låtsades ha glömt köpa nässpray så måste jag ju lyckas få iväg honom tänkte jag. Så en ny plan tog form. Jag körde igår till Willys och köpte mellanmål som det stod på min lista i mitt hemliga brev att jag skulle packa, och vid kassan berättade jag för kassörskan vad som komma skulle och lämnade där och då min bilnyckel i hennes vård för att hämtas vid sjutiden av vännen A.

När T nattade dottern kutade jag ut i bilen i hundranittio och gömde hello kittyväskan med blixten mcqueen påslakan, handduk, badbrallor, finkläder och neccecär som A bett mig packa. När han kom in satt jag och flåsade inombords och hoppades att han inte skulle märka nåt, men läget var lugnt 
(i am so awesome ;-) ) 

7:40 väckte jag T med en lång ramsa svordomar i köket när jag "upptäckte" att röret med resorb var tomt och sen vidare in i sovrummet och frågade om han tagit de sista. Han mindes dålig tack och lov och trodde han hade satt in ett tomt rör av misstag (naw). Men han ville inte åka och handla O_o han tyckte att om jag blev kidnappad så fick möhippegänget stanna och handla det på vägen (oh shit)
Jag fick ta till tunga artilleriet.... Men T, du snällaaaaaa de kommer säkert närsom och hämtar mig och jag har ingen resorb och ingen nässpray, hur ska jag klara hela dagen och kanske natten utan nässpray????
SUUUUR T gick till slut upp i slow motion och jag tänkte för mig själv att han kommer att förlåta mig när han förstår och att ändamålen helgar medlen!! Han gick i godan ro på toa och satte i linser och hade sig och jag fick några sms som undrade var han tog vägen men till slut så gick han (och jag frågade om han kunde köpa med frallor så satte jag på kaffe så länge höhöhö) And we had takeoff...................................


Planen var att få mannen att handla en liten stund och under tiden skulle vännen A och kumpanerna "stjäla" vår bil. Han hade finurligt nog till och med fixat del av en vindruta, tändningslås och glassplitter från rätt årsmodell och allt för att det skulle vara så trovärdigt som möjligt. Från början ville A att jag skulle få T att lämna mobilen hemma (så han inte ringde polisen) men det hade blivit för uppenbart. Då löste han det så att han anlitade en skådis att direkt gå fram till T när han upptäckte "stölden" och säga att han bevittnat det hela och hade ringt polisen som var på väg.

T ringde mig och sade "du kommer inte tro det här men de har stulit vår bil". Jag spelade på och skrek "vilka de"??? Ja hur fan ska jag veta det, NÅN har stulit vår bil!! sade T. Va näää du skojar, detta är bara ett trick för att få mig till willys och bli kidnappad till min möhippa eller hur??? (HÖHÖHÖ)
Nää jag lovar sade T, det är sant den är stulen. Här ligger glassplitter och tändningslås och allt och nu väntar jag på polisen, det var en kille som såg allt och det hade bara gått på några sekunder. AMEN vafaaaaaan hahaha det är svensexa... hahaha nu kommer alla grabbarna, det är svensexa hahaha: PUNKED!!!!

Nu är han iväg och verkar ha en fantastisk kväll på alla sätt och vis <3

Jag har nu nattat barnen och ska ta och se en film tror jag.

Puss

PS- Mannen missade dock hela scenen när "civilsnuten" sladdar in på parkeringen och "griper biltjuven" för då gick han runt och ringde mig för att berätta vad som hände hahaha. Men summa kardemumma, lyckad kidnappning .... EPIC!!!

Undrens tid är inte förbi...

Jag stod nyss och tittade på mina pallkragar där jag har persilja, basilika, gräslök och timjan.... Samt smultron som själv tagit sig dit!!
Jag konstaterade att smultronen liksom kastar ut sina stänglar (eller vad man säger) för att sprida sig överallt och inte alls respekterar mina försök att tämja dem in i ena delen av pallkragen genom att omdirigera stänglarna stup i kvarten.

So far so good.... Nu till det läskiga som hände.... Jag kom på mig själv med att lite förnöjt stå och mysfnissa över de "envisa små rackarna" O_o
Herregud, jag är i chock än och måste nog gå in och titta på röran för att balansera upp det hela innan jag börjar baka och ha mig (sa någon stepford?)

Puss

Bröllop.....

Vilken fantastiskt intensiv sommar det blir. 

Våra vänner gifter sig i början av Augusti och jag har det ärofyllda uppdraget att vara deras toastmadame, och min blivande make (hihi) har fått äran att vara best man. Tre veckor senare är det vår tur (hihi igen). Det ska bli så himla kul, men ju närmre bröllopet vi kommer desto böligare blir jag. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var gravid, för det är enda gångerna jag varit så här gråtmild. Mannen bad mig till slut att  inte titta mer på animal planet för jag satt och grät över alla söta elefanter, duktiga hundar och små igelkottar eller isbjörnar. ALLT fick mig att gråta (till och med ett avsnitt av Tom och Jerry men det tänker jag inte erkänna)

Vi gifter oss efter 16 år, och det skojar man inte bort.
16 år är minnen till Modern Talkings comeback i slutet på 90-talet, det är att se alla delar av star trek tillsammans (alla serier och alla säsonger fick han mig att se.... och gilla) 
Det är min student och tillhörande studentbal, det är en högskoleutbildning, flertalet jobb, några lägenheter och ett hus. Det är två katter, många vänner, tre bilar, en förlorad farmor, en mormor, en morfar, ingift moster och en pappa, men också många härliga födslar och nya generationer som tillkommit. vi har hunnit med 6 utlandsresor, otaliga bio och restaurangbesök och två egna fantastiska barn.

Vi har gått igenom mycket tillsammans och tack och lov har det gjort oss starkare och sammansvetsade, jag vet detta när jag stoppar min hand i hans och den passar som en varm pusselbit, som om den vore skapad för min. Han tycker att jag är söt när jag nyser eller är yrvaken (Ok det kan i och för sig tyda på dålig smak) 
Han låtsas alltid vara intresserad över hur mina naglar blev när jag varit hos nagelbyggaren (Fastän de alltid ser precis likadana ut) Han kan fortfarande förvåna mig med plötsliga kvicka uttalanden som får mig att kikna av skratt, smälta mig med att bli som ett småbarn på julafton över en liten kattunge eller igelkott, och hans empati med alla som har svårigheter av olika grader (suck, nu bölar jag igen) 

Han har aldrig hindrat mig från att göra något jag velat, han har pushat på och uppmuntrat oavsett om det gällt ett klänningsköp, ett restaurangbesök med tjejerna, att gå med i en bokklubb eller att tillverka tårtor. Vi är absolut inte alltid överrens då jag har en förmåga att överanalysera allt och läsa in mer än vad det egentligen är i ett tonfall, en blick etc... och han har förmågan att ibland vara för mycket på andra hållet och inte uppfatta det som skrivs mellan raderna och det är det som gör att vi är så bra tillsammans, vi kompletterar varandra och jag känner mig helt trygg med honom.

Jag har drömt om denna dagen (då vi gifter oss) men jag har samtidigt inte längtat efter den då jag varit överviktig hela mitt liv och inte kunnat se mig i drömklänningen. Jag har trott att jag skullat få kompromissa, nöja mig. Få ha en klänning som passade men inte mycket mer.... inte få känna mig fin.... men jag har nått mitt mål, jag är nu normalviktig och kommer att känna mig helt fantastisk från topp till tå inifrån och ut och den känslan går inte ens att försöka förmedla. NU längtar jag, jag nöjer mig inte, jag ska få extra allt!

Störst av allt är kärleken <3

puss

Bortskänkning inte längre aktuell!

Jag tar bort gårdagens annons på bortskänkning av sonen!

Små tassande steg in i sovrummet och en liten varm kropp som kryper upp till mig.... En liten spröd röst säger.... Mamma?
Ja??
Mamma jag älskar dig! (Allt är förlåtet, you had me at "mamma")

Mamma, kan du ta foto på oss när det ser ut som jag sticker upp fingret i nosen på dig?
Nämen självklart!

så.....jäkla.....skitbra.............verkligen...... tomtebolycka.......

Känner ni någon gång att ni har det kanske liiiite för bra. Ni känner er lite för omtyckta och livet rullar på lite för lätt. Nä, inte jag heller..... Men OM ni skulle göra det så har jag ett skitbra tips för att råda bot på det! Gå på bio med en aktiv femåring med myror i kroppen!

Jag lovar att känslan kommer att ändras ganska så fort och blickarna du får från folk är allt annat än kärleksfulla. Du brottas i ditt huvud med det faktum att du betalat dyra sura pengar för bion för hela familjen för ni ska ha det så jävla familjemysigt och bra, du vill själv se filmhelvetet...... samtidigt som du skäms, inte vill förstöra filmupplevelsen för alla andra i salongen.... inte vill ge upp på att ungen ska fatta att man inte kan prata högt om filmen och klättra runt bland biostolarna och få ett utbrott för att läsken är slut.
Samtidigt som du känner för att sparka din blivande make sådär lite lätt på smalbenet 
(läs hårt i pungen) för att han inte lyssnade på dig när du sade att två mellandrickor inte skulle räcka till fyra personer med två stora salta popkornskartonger.

Dottern hade skolavslutning idag och vi bestämde oss för att åka och äta lunch på restaurang med henne och hitta på nåt kul. Vi tog lillebror ledig från förskolan och gick på avslutningen tillsammans i duggregn. Redan där hade han hoppat i vattenpölar, vrålat hej till städerskan mitt i Idas sommarvisa, klättrat på bandymål och trillat omkull. Men vi bet i hop leendet och fortsatte som om det varit en del av planeringen hela tiden. Vi gick hem och bytte byxor på honom och sen åkte vi mot stan och lunch på bamboo city. So far so good.... vi åt asiatisk buffé som var jättebra och han satt och åt upp och skötte sig bra tillräckligt länge för att vi andra skulle hinna äta upp och sen begav vi oss till Entré där jag vandrade en stund medan resten av familjen bowlade. Sen åkte vi vidare upp i stan och gick till biografen där vi skulle se på Epic. Filmen var jättebra men det dröjer minst en livstid innan jag tar med honom på bio igen!!

Vi hade lovat innan bion att vi skulle köpa glass med oss på vägen och när jag och sonen var på toa köpte mannen glass och väntade på oss. Ungen får ett tokanfall och blir vansinnig för han skulle ta glassen själv (efter att han såklart själv skulle spola på toaletten också) 
Ni med femåringar känner nog igen detta fenomen. Vi hindrar honom från att ta en ny glass och han får såklart ett utbrott och slänger sig på marken och skriker och sparkar (Oh joy) Hmmm ny brottningsmatch i huvudet.... vi har betalat glassarna... ska dottern behöva lida och bli utan för att sonen jäklas..... ska vi lämna tillbaka hans glass och klydda med pengar tillbaka när det enda vi vill är att komma därifrån fort (JÄTTEFORT)..... nej vi går med alla glassarna men sonen får ingen. Nej ni läste rätt, vi andra tre gick och åt våra glassar och han fick ingen och vi sade tydligt varför han inte fick någon! Han vrålade hela stan igenom och folk trodde nog att vi var en vandrande sadistcirkus eller nåt liknand men det bjuder jag på. Glassen höll sig inte hem till frysen så jag slängde den demonstrativt i soptunnan utanför huset och jag trodde han skulle dyka i efter den men faktiskt inte. Han försökte redan förhandla om morgondagen.

Här hemma har han tömt en hel tandkrämstub, och tagit allt diskmedel och gjort såpbubblor av..... jodåsåatte.... o bilen går bra?

Men jo.... för er som undrar så har vi faktiskt papper på att han är precis som han ska vara, bara snabb, smart och i övrigt helt jäkla underbar..... bara inte så mycket idag....... då kunde han hamnat på blocket under bortskänkes mot avhämtning.

Puss från världens bästa mamma.... så om ni kommer för att ge mig min medalj så finner ni mig i en hörna med lätt frånvarande blick, saglandes och spelandes på läppen........

Det går inte att ta miste på min nationalitet iallafall

Igår kändes det som om ödet hånskrattade mig rakt upp i ansiktet måste jag nog säga. Men skrattar bäst som skrattar sist!

Jag har varit hemma från jobbet i några dagar då min axel, nacke och hand jäklas, och då tänke jag att lite motion skulle hjälpa mig att slappna av lite och sova hela nätter igen istället för att vakna 1, 3 och 6 oavsett veckodag.
Sagt och gjort jag cyklade till Lund i lördags, var ute och sprang mitt livs första joggingrunda i måndags
Höll på att skriva jobbingrunda som hade varit mycket mer passande ord om du frågar mig.................  (mina ben hatar mig som fan)

Och igår fick jag tid till reumatologen kl 14 i lund. Skulle även träffa vår tilltänkta florist i lund vid 11:30 så jag såg det som ett ypperligt tillfälle för mer motion, cykla till Lund igen. 
(den idén lät mycket....... mycket bättre i mitt huvud)
Jag tänkte att jag hade gott om tid, Isabelles avlslutningspicknick började ju inte förrän 17:15 så jag hade gott mått att hinna hem och i lugn och ro (vilket ska vara nyckelorden nu) och bara handla en köbematsäck (good enough).

De hade på reumatologen förvarnat mig att min läkare hade hand om avdelningen också denna veckan så jag fick vara beredd på lite väntetid eventuellt. Jag satt där och väntade..... och väntade..... och väntade....
När en timme och en kvart hade gått kom en tant ut som kommit dit samtidigt som mig, och sade på bred skånska "Men tjäääre vän siddår dou häer enn??"
Ja jag hade tid klockan 14 sade jag. "Ooo de e jo ente klooouuugt, de hade jao alldri accepteeirat"
15:30 kom en sköterska och sade "du har suttit här länge nu, vem ska du till?"
Jag ska till XX XXsson svarade jag. Oh oj då har han nog glömt dig!
Say what????
Jag går och ringer på honom (hör springade fotsteg i korridoren och telefonsamtal)
Hör ännu snabbare fotsteg i korridoren och anfådd rödmosig dr springer in i väntrummet och säger förlåt ungefär 8 ggr, han hade glömt mig. Sköterskan som bokade in mig skulle påmint honom men hade inte gjort det och han har vanligtvis inte patienter på mottagningen när han har hand om avdelningen
(bara för jag är så jäkla märkvärdig att ingen annan lyckas pricka kortisonsprutorna rätt)
Blir så arg på mig själv, vilken idiot sitter snällt och väntar i 1,5 timme på sin tur och kniper käft??
Bara en svensk janteslav!

Han satte två sprutor i handen på mig och konstaterade även att jag har inflammation i senfästena i axeln och undrade om jag var under mycket stress just nu, (visste inte om jag skulle skratta eller gråta..... eh ja typ!) 
Mhmmm ja stress skapar ju skov i din sjukdom, har du ont på fler ställen? Nja jag har ju haft halv nackspärr i ca 3 månader och jag känner av hälsenan och lite i knät senaste veckan men det försvinner igen emellanåt. BOM sjukskrivning 2 veckor till att börja med och med order att ta det lugnt men ändå vara ute och röra på mig och att inte stressa. Skulle även boka tid till sjukgymnast.
Klockan var nu 16:10 så jag fick ursäkta mig.... han tyckte att jag skulle köpa en fin köttbit och gå hem och lägga den på grillen och ta ett glas vin och jag fick fint förklara att min dotters picknick (som jag inte handlat till än) började om drygt en timme och att jag cyklat från staffanstorp (hans ögon höll på att poppa ur skallen) Eh jaaa jag skulle ju vara här 14 så det var ju gott mått!?!?!!
(fick några ursäkter ytterligare, men vad tusan han är också bara människa och jag är inte arg på honom)

Cyklade genom att fullständigt studentindränkt kaos och sprang in på malmborgs och köpte köbepannkakor, baguette och pastasallad och några paket mer och gifflar och cyklade fort som tusan hemåt. Hann på sekunden fram tills de andra började spela brännboll och satte mig på gräset och flåsade och eftersvettades .... men jag hann!! (Idag tror jag att mina ben konspirerar om att slå knut om min hals när jag sover....)

Puss

Mindfulness

Ibland stannar jag upp och reflekterar över hur splittrad jag är. Jag har tusen tankar i huvudet samtidigt och de hoppar Jenka. Ingen vanlig jenka då, utan någon fyllevariant där man tar ett hopp bak och tre fram samtidigt som man tar vartannat hopp åt vänster och vartannat åt höger.

Allt triggar nåt hos mig, allt folk säger eller allt som händer triggar ett minne eller en anekdot eller en tanke och när jag börjar prata ser folk förvånade ut för de kan liksom inte följa mina tankegånger.
Tacka fanken för det, för de kan se ut så här ungefär. Någon jag pratar med säger att de varit i Folkets park med sina barn på lördagen, jag tänker på fjärilshuset där och kommer att tänka på fjärilarna som sitter klistrade i taket hos tandläkaren och tänker att jag måste beställa tid dit, och apropå det måste jag beställa tid för återbesök på plastikinstitutet för att kolla min ärrläkning efter hudreduktionen och ja just det ja, nu hänger inte låren längre så jag ska kanske ta och köpa mig en bikini.
Där kan mina tankar sluta och personen ser något förvånad ut när jag börjar prata om att köpa en ny bikini som respons på att de varit i folkets park (Nej jag har ingen diagnos) 
De som känner mig väl och bestämt sig för att gilla mig precis som jag är skrattar bara åt mig 
(eller förlåt, ler med mig som min vän K säger) Men ibland blir jag lite rädd för mig själv.

Jag har ingen sekreterare i receptionen till mitt huvud, ingen som sitter och bestämmer vilken information som ska skickas upp till min hjärna och få stanna där utan hon har smitit från jobbet och allt åker in och tar plats. Jag tar verkligen in allt runt mig och det är jobbigt. Minns när vi låg på Neonatal med sonen och jag satt och höll koll på alla de andra bebisarnas monitorer också samtidigt som jag hörde vad neosköterskorna pratade om i sitt lilla rum och jag hade koll på sonens syresättning och puls. Inte konstigt att man blir utmattad!

När jag fikar med någon så går mitt huvud som en radar och jag ser folket som går förbi och hör samtal från bordet bredvid samtidigt som jag pratar med eller lyssnar på den som jag själv är och fikar med och ser den snygga väskan i skyltfönstret i affären bakom caféet. Jag vet inte hur man stänger av det och är här och nu, mindfull. Jag har gått en liten kurs men jag lyckas inte ändå.
Jag sitter och tänker att jag är här och nu och ska bara njuta av mitt kaffe, INTE multitaska
(jag är drottning av multitasking, nämen ska jag ändå bajsa så kan jag ju ta med mig papper och penna och skriva en inköpslista samtidigt för det kan ju ta en stund och då är jag ju samtidigt produktiv)

Så mindfulness... mmmm aaah gott kaffe mmm vilken smak, vilken doft... doft... måste köpa toaspray!! 
(till nästa gång jag ska skriva inköpslista ;-) ) Nejnejnej jag skulle ju vara mindfull, tillbaka till kaffet... mmm kaffet smakar gott, lite bränt.... fan stängde jag av strykjärnet därhemma... förresten har vi en brandvarnare i datorrummet? Vi har ju brandfilt och släckare där men vad hjälper det om ingen är hemma.... undrar om larmet larmar våra mobiler om det brinner? Ååååh mindfulness var det ja... skit också jag ger upp och åker hem istället och kollar så jag dragit ut sladden till strykjärnet!

Jag känner mig som melodikrysset i Hipp Hipp!
http://www.youtube.com/watch?v=DS8wzyODwq4

Tack ni som väljer att stå ut med mig <3
Puss

vi fostrar olyckliga människor

Barn idag får aldrig längta efter något.

(ja jag generaliserar) De matas konstant med intryck, med roliga händelser och stimulans av nåt elektriskt. 

Vi är inget undantag i vår familj, absolut inte. Här går både Iphone, I-pad, dator och tv varma och vi liksom andra vuxna köper oss hemskt nog "egentid" genom att låta I-paden sysselsätta barnen och intalar oss själva att det åtminstone är pedagogiska spel som de fördriver tiden med för att vi ska få vila våra hjärnor en stund och spela wordfeud eller slösurfa och få sitta ner en stund.
Och just nu sitter du, ja just du och tycker att så gör minsann inte ni för det är fruktansvärt och du förstår inte folk som behöver egentid för du värderar familjetid så mycket mer. Ja, jättebra, fint och jag är glad för din skull. Men mina superkrafter börjar ta slut så jag kapitulerar och erkänner att jag är mänsklig.

Barn idag klarar inte av att vara uttråkade, det måste hända någonting hela tiden annars tycks jorden gå under. Om spelen på paddan inte lockar längre och kompisarna är bortresta så är det katastrof. Att leka själv går ju inte, vad ska man då göra? Enda sättet att få barnen här hemma att leka själva är att säga åt dem att städa på sina rum, då under ljudliga protester stampar de in på rummet med långa haranger om hur orättvist livet är och hur dumma föräldrar de har. Efter en halvtimme är det misstänksamt tyst och man checkar läget och tror du inte att de sitter och leker för glatta livet då? Det är ungefär dubbelt så stökigt som när man bad dem städa men där får man göra en avvägning och sakta smygande backa och bara vara glad åt att fantasin inte gått förlorad.

Alla hårt arbetande föräldrar med dåliga samveten vill ha kvalitetstid med barnen för att kompensera I-padbarnpassningen och bristen på godnattsagor. Då ska man gå all in och åka till Tosselilla och Folkets park, gå på bio och lekland, bowla och äta på Mc Donalds (åter igen är jag absolut inget undantag och sätter mig inte till doms över andra) När det enda de egentligen vill är att bli lyssnade på, att ligga tillsammans i sängen hela familjen och mysa på söndagsmorgonen, att höra en godnattsaga i förälderns varma trygga famn och få berätta om sin dag. Att inte konkurrera med datorn och telefonen om mammas och pappas uppmärksamhet. Att ha picnic på golvet i vardagsrummet, upptäcka maskar i trädgården eller gå till en lekplats, samtliga saker helt gratis. Det behöver ju egentligen inte vara så avancerat men vi försvårar för oss själva för att döva vårt samvete och istället tar det bara mer tid från oss och gör att barnen förväntar sig att konstant vara underhållna.

I längden skapar detta vuxna som när de kommer ut i verkligen livet, inte klarar av det. De blir olyckliga när det inte händer saker hela tiden och måste konstant åka på resor, gå på bio, bowla och söker större och större kickar (generaliserar igen) 
Fler och fler går på antidepressiva och självmorden ökar och vi ser det hända och det är så sorgligt 

Detta är bara mina tankar och observationer och slutledningar, ingen fakta eller skriven sanning, bara mina filosofier en söndagsförmiddag när jag kört in barnen på rummen för att städa.

Puss på mors dag!

En helt vanlig lördag någonstans i sverige.... Ho ho ho

När blev tant ett fult ord?
Skäms ögonen ur mig när sonen glatt vrålar "HEJ TANTEN" till alla damer över 65 O_o
Idag ropade han det på ica till en dam med rullator som gick där i godan ro.
Jag trodde hon skulle trilla när det kom en tomteklädd femåring som vrålade åt henne. Hon log och sade "jag hörde inte vad han sade" Han sade hej, svarade jag och log och hon verkade nöjd. Sonen var inte nöjd, han höjde rösten och tillade "nä jag sade Hej TANTEN" Jodåsåatte........ kan vi bara plocka vårt godis och komma härifrån tack.

Inne på thairestaurangen där vi beställt mat skrattade servitrisen så hon höll på att gå åt och ropade god jul och bjöd på klubba, så nu har sonen fått för sig att han måste ha tomtedräkt varje gång vi kommer dit, för då får man godis. Jojo.... (tar mig för pannan)

När sonen ville ha tomtedräkt på sig till affären valde jag bort den konflikten... lätt!! Vi har redan haft vår beskärda del av dramatiska utbrott idag känner jag. Dottern har varit tokförtvivlad för att sonen kom springande med ett rött paket till mig där det stod "grattis på mors dag". Han hade förstört allting, förstört överraskningen!! Jag sade att jag inte visste vad som fanns i paketet och att ingen överraskning gått förlorad, men det hjälpte inte, nu visste jag ju att det var mors dag i morgon. Ööh, dilemma och inre konflikt... ska jag berätta att jag vetat det hela tiden eller låtsas som om jag kommer att glömma det igen tills i morgon?
Jag ber bara till högre makter att min mors dag-present blir att få sova ut MINST till 9 iallafall och blir väckt med doften av massor, massor av kaffe!!

Man märker att barnen börjar bli stora när man plötsligt hör hur de ilskna snyftningarna övergår i ett samtal inne sovrummet och man VET att man själv sitter i soffan och sonen är i vardagsrummet . Dottern har alltså tagit sin telefon in i sovrummet och ringt pappa för att beklaga sig över sin störiga lillebror. Jag minns när jag var i samma ålder, då fick jag minsann nöja mig med att beklaga mig över min störiga lillebror till de som fanns i min omedelbara närhet.

Sen har sonen fått ett dramautbrott med krokodiltårar för att han inte varit med mig och storasyster och shoppat och fått en matlåda med fåret Shaun på Gyllene måsen. Vi har ju haft tjejdag idag med lite shopping och dottern har fått prova kläder och lekt mannekäng och köpt ett linne, en klänning till avslutningen och en bolero, 5 par örhängen och därmed fått en blingig vit paljett-Iphoneväska på köpet (som hon nog gillar mest av allt) När sonen är äldre....... mycket äldre..... alltså väldigt mycket äldre ... DÅ, då ska vi också gå och shoppa han och jag (eller så får mannen göra det om ungen envisas med att ha tomtedräkt på sig)
Han tyckte även att det var ofantligt orättvist att det är Mors dag i morgon och undrade bestört när tusan det var "lillebrors dag"? Jaaa du den tål att sugas på.

Oj nu satt jag visst och bloggade så nu när jag tittar upp från skärmen ser jag att sonens uppdruckna Mer-flaska har blivit någon typ av tvådelad fontän med vatten i botten och håller på att bli invaderad av ostbågar så jag känner att det är läge att resa på sig och ingripa...

puss

Cant buy me love........baaaah Humbug!!!!

De som säger att lycka inte kan köpas för pengar har fan inte fyndat riktigt snygga skor någon gång!!

Idag har jag haft egentid! Jag kunde inte ha rast idag pga utflykt på jobbet och fick således sluta tidigare, och då mannen hämtade barnen passade jag på att åka och shoppa på Entré. Resultatet är 2 klänningar och 2 par högklackade skor och humöret blev genast mycket bättre. Det bästa av allt är att jag gått och småsneglat på samtliga saker länge men varit för snål. Jag mår inte bra av att ge fullpris för något utan måste antingen få pruta på en loppis eller fynda riktigt härligt på rea. Jag mår sällan så bra som när jag ser ett plagg på rea som jag gått och trånat efter länge, och när det rent magiskt dyker upp rätt storlek när hoppet nästan varit ute, då känns det ju verkligen som ett gudomligt ingripande.

Tänk dig själv, du har kollat hela reastället och plagget finns i 3 storlekar som antingen tvingar dig att hålla andan eller käka x antal semlor, men ingen i din storlek. Sen går du vidare och kollar på nåt du tycker ser intressant ut och där är den.... mitt bland helt andra plagg och prisklasser.... din storlek i det efterlängtade plagget som någon lat (underbar) människa inte orkat hänga tillbaka utan bara stuckit in någonstans lite sporadiskt. Det är som om himlen öppnar sig och änglarna sjunger och jag har rättfärdigat mitt köp tusen gånger om redan. Lyckan kan vara i flera dagar!!

Jag har av någon anledning väldigt svårt att ta mig för saker som att boka tid till frisör.... massör.... läkare.....mm. Jag är mer sån som hugger tag i tillfället om det knackar på dörren... eller jag går förbi det på Entré och en underbar skylt utanför en frisörsalong skriker "vi har lediga tider".
 Då får jag ett infall och går in och hör om någon kan klippa mig inom en timme och oftast har jag tur. Idag ser jag ut som Jennifer Aniston... eller ja..... I wish!! Men mitt hår gör iallafall. Hon klippte och plattade och stoppade i flytande guld som jag nu givetvis tvingas köpa (ska kolla efter det på rea på nätet) Morrocan oil!! WOW det var som om mitt hår bara kapitulerade och lade sig ner slätt och glänste hälsosamt!

Sätter in foton på mina inköp, och nu kanske någon desillusionerad (fantasilös och tråkig) stackars människa tycker att skorna liknar varandra väldigt mycket, och till de människorna kan jag bara beklaga. Givetvis är det stor skillnad på dem!!! De med blått i är kanonsnygga till jeans, jeanskjol, caprijeans och blåa byxor.... och de andra är kanonsnygga till.....öööh.....allt det ovanstående plus annat... som rosa klänningar, gröna klänningar mm.... Nä nu tycker jag vi pratar om det mest väsentliga, priset!! De kostade 69!!!!!!!!!!kr per par!! Förstår ni? Jag var ju tvungen att köpa båda, det var ju så billigt att jag nästan tjänade pengar på att köpa dem!!

Min mamma sade en gång (nä vid närmare eftertanke säkerligen 37ggr) att jag är shopohollic, men det är sanning med modifikation, jag är utan tvekan en FYNDOHOLIC!!! And damn proud of it!!

Tänk vad lite shopping och en klippning kan göra för välbefinnandet (och att jag somnade på min spikmatta 19 igårkväll O_o)
I morgon blir det loppis med en kär vän och sedan shopping med dottern, så en fantastisk dag väntar med andra ord.

Puss

Prioriteringar

Jag beundrar verkligen de människor som verkar ha någon typ av inbyggd piska på ryggen (avskyr dem även lite i sann  avundsjuk bitterfittestil och kräks lite i munnen, men dock mest beundrar och är imponerad av dem)

De duktiga människor som leker först efter de tråkiga uppgifterna är gjorda. Som viker tvätt och tar hand om disken  och fixar med allt, nattar barnen och SEN har sin egentid. Då, vid det laget är jag död och orkar absolut ingenting!! Jag går ifrån disk och kök och hoppas att något magiskt ska hända, antingen att allt vips blir diskat av en god fe eller hustomte eller att disken lessnar och själv hoppar in i diskmaskinen
(ja, jag har till och med diskmaskin)

Jag avundas alla som klämkäckt gillar att "påta i trädgården" och se alla vackra blommor och få skit under naglarna. Jag vill gärna ha fina blommor men be mig för tusan inte vattna dem om de ska överleva, då får jag nog ha en kaktus eller strandkastanj eller nåt. Skit under naglarna, nejtack!! Och nu sitter säkert någon klämkäck jäkel och tänker att det finns ju trädgårdshandskar, och ja det finns det.... köpte såna men inte fan hjälpte det. Superpiffiga och fina men jag fick inte mer lust för det.
Funderar i svaga stunder på att köpa cerise och svarta arbetsbyxor från Jula men risken är rätt så överhängande att inte ens det kan öka min lust att påta i trädgården eller snickra ihop ett lusthus. Men fina är de!

Jag lyckas alltid hitta någon anledning att inte göra tråkiga uppgifter. Nej men det är ju sol NU ... jag gör det när det är dåligt väder eller ikväll eller någon... helgfri söndag?!? O_o
Jag försöker tycka att det är ok, försöker att inte ha dåligt samvete vilket jag ju givetvis alltid har i sann mammaanda! Försöker intala mig själv att det är som jag prioriterar bort saker för att ta vara på solglimtarna i tillvaron och att jag lever här och nu men det funkar inte riktigt för den misslyckade perfektionisten i mig gråter. Hon som jag spärrat in i en grå cell längst in i mitt undermedvetna, hon som vill ha dymoetiketter på alla lådor med dess innehåll och böckerna i bokstavsordning och kläderna hängandes i färgordning.

Jag önskar att jag hade god framförhållning och var bra på att planera och strukturera och inte stressa ihop saker i sista minuten (även om det brukar bli bra ändå till slut) och jag önskar jag var en sån där drömhustru som gick lite piffigt i sexiga shorts och bikini-bh och klippte gräset och planterade och hade mig och bytte däck på bilen, kunde namnen på alla fotbollsspelare och visste vad offside var. Men jag är inte sån, jag är bara jag med allt vad det innebär och försöker lära mig att det är ok, jag är bra som jag är, jag duger, jag är Good Enough ;-) (lovar att rapportera när jag lyckats)

Puss från prettowannabe 

Förståelse

Jag har paradoxalt nog ingen förståelse för folk som inte har förståelse. Överallt i samhället stöter jag på brist på förståelse och överskott av dömande.

Ser man en mamma som höjer rösten i affären så hör man genast mumlande omkring om hur hon beter sig och stackars barn mm. De ser inte hur hon med ångest i maggropen åkt och handlat med sitt överaktiva barn och inte hinner lägga ner mjölken i vagnen förrän det är dags att åter igen leta efter barnet som gömt sig bakom ostdisken eller försvunnit spårlöst än en gång. Hur hon sprungit och förhindrat barnet gång på gång från att provsmaka alla sorterna i lösgodiset eller ha coctailtomatkrig i grönsaksdisken. Hur hon inombords förbannar mannens arbete som gör att hon tvingats ta med sig barnet till affären.
(Det är inte flickan i filmen som har skrivit brevet)
Nej inget av detta vet man och även om man visste så skulle man säkerligen resonera antingen att
1- hon får väl skylla sig själv som skaffat barn,
2- hon borde lämnat barnet hemma om det är så svårt att handla med barnet,
3- hon har inte tillräcklig "pli" på barnet, hon är säkert inte tillräckligt hård eller konsekvent hemma och då blir det så här.
(Ungen har säkert inte några gränser eller regler ens.)

Där kom vi in på nästa punkt i min antiförståelselista, nämligen barn som beter sig "illa" offentligt. Ja gud då sätter man på den stora domardräkten och leker både åklagare, domare och Jury i ett och man som förälder blir både åtalad och advokat samtidigt. Folk dömer med sina blickar och små vassa kommentarer saker i stil som det jag nämnde tidigare, inga gränser, regler eller konsekvenser. Vad vet de om vad som ligger bakom? Vet de om barnet i fråga har någon form av diagnos? Och många verkar ha glömt eller förträngt hur det var, för det kan fan inte vara så att alla deras barn uppförde sig som små ljus alltid.
Nåt av det värsta jag vet är när folk säger små dömande stickande kommentarer som "ojdå... ja JAG plockade minsann INTE bort de dyrbara sakerna när mina var små, de fick minsann lära sig att de rörde man inte" Mm jotack för den du, sätt dig på nåt vasst och rotera 5 varv tack!
(Hur många iitalaglas kostade det?)

Sen alla som inte har någon förståelse för hur föräldrar kan glömma alla dessa förbaskade lappar från skola och förskola, som inte förstår hur man inte kan se informationslappen i kapprummet och aaaabsoluuuut inte tänker påminna föräldrarna om utflykten även om man misstänker att föräldrarna har missat och man vet att barnet kommer att antingen komma för sent och missa utflykten eller komma men inte ha någon matsäck med sig. Som inte förstår hur föräldrarna dag efter dag kan komma för sent och hämta sitt barn när de ändå bara är föräldralediga. Det är väl inte så svårt, det är ju bara att börja gå tio minuter tidigare, herregud liksom hur svårt kan det vara.
Förståelse finns inte för att bebisen kräker ner sig totalt precis när man fått på hela nalleoverallen och nästan fått mecka in armarna med skohorn och satt på regnskyddet och släpat ner vagnen för alla tre våningarna, för att sen få gå upp och börja om från början. Förståelse för att man valde att gå inom konsum och köpa mjölken innan hämtning kanske för att undvika problem nummer ett och två här ovanför.

Sen får vi inte glömma att döma de som hämtar hem barn nummer ett med hög feber från förskolan, men lämnar barn nummer två och ev tre kvar. Gud så hemska de är då, hur kan de inte hämta hem alla tre när de ändå hämtade ettan?? Ingen förståelse för att ettan kanske behöver lugn och ro med sina 40 graders feber och behöver få vara liten och tas om hand av mamma eller pappa i lugn och ro utan att speedy gonzales och Duracellkaninen deluxe ska tävla och konkurrera om uppmärksamheten och störa och leva rövare.
(Undantagsfall vid magsjuka givetvis, då ska ALLA hem!!)

Tjocka människor måste tydligen också dömas rejält. De tros vara korkade, lata och ohygieniska. Om vi ser dem på Mc Donalds fnyses det föraktfullt och tanken blir "tro fan hon/han ser ut så när de käkar här" (Skrev nästan hen O_o ) Och ja, jag vet att det är så för tro mig, när man INTE är tjock längre, DÅ får man höra hur folk tänker. Känns nästan som om jag är lite undercover som föredetta överviktig. Men min mentalitet är precis den samma och personerna förlorar min respekt i ett enda andetag. Vad vet de? Vet de om personen sparat points på viktväktarna i en vecka för att äta en hamburgare eller ceasarsallad? Vet de om personen har en svår ämnesomsättningssjukdom eller sköldkörtelsjukdom? Vet de om personen varit mkt större och redan gått ner 50 kg? Nej, men dömas ska de tydligen hänsynslöst och skoningslöst om de varit så dumma att tugga sig till det tillståndet.

Nä gott folk, koppla in hjärnan innan ni börjar tala för risken är att munnen är direktkopplad till rövva och då kommer det mest skit ut.

Puss 

50 nyanser av stolthet

Jag har insett för längesedan att jag har två väldigt olika barn. De har båda givetvis drag av både mig och sin far men dottern är mer lik sin far och sonen mer lik mig. Detta ställer ibland till det lite även om vi tappert försöker intala oss att vi kompletterar varandra jättebra. Det mest komiska av allt är att det mannen blir irriterad på hos dottern är hans egna sidor och egenskaper (vilket han såklart förnekar bestämt)

Sonen som är som jag tar in allt i sin omgivning, varenda detalj. Har svårt att vänta på sin tur och vill att saker ska ske så fort som möjligt, helst igår. Dottern vill göra färdigt saker i sin takt, är som Alfons Åberg och "ska bara" vilket kan driva mig totalt till vansinne. Och resonerar att det är väl bara att säga "ursäkta att jag är sen" om man är sen till något. Du kan liksom inte driva på henne vad du än gör och det gäller både hemma, på fritids och fotbollen tydligen. Hon kommer sist till samlingen eller vad det nu må vara för hon ska bara..... titta på en fjäril eller rita färdigt en teckning eller liknande.

MEN jag har nu börjat fundera och rannsaka (jag är väldigt bra på det) och kommit fram till en sak..... det är nog jag som måste ändra mig och mitt tankesätt där och låta henne vara som hon är!
Vill jag verkligen att hon ska bli som jag? En misslyckas perfektionist med magkatarr och konstant dåligt samvete? Svar NEJ! och då menar jag ett rungande NEJ!!
 Jag vill att hon blir lycklig och faktiskt har en lite mer "mañana mañana-inställning"
. Och det är faktisk bra att avsluta saker innan man påbörjar nästa. Men man måste ändå uppfylla vissa krav och inte helt snöa iväg efter fjärilar som nån Thomas Di Leva i kosmos. Hon är ju trots allt alldeles alldeles underbar och gör mig så stolt!

Apropå stolt, minihuliganen har gjort mig både stolt och fövånad idag. Dottern frågade mig varför vi kallade Madelene för Madde och jag sade att det var ett smeknamn som att vi kallade henne för Bella och kamraterna i skolan kalar henne för Issa. Säg inte Issa mamma, sade hon då. Va, varför inte? Nä för de säger Issa Kissa. VA? Vem? Inte dina kompisar väl? Nej men XX XXX.
Varpå Elias som suttit tyst och ätit i godan ro, plötsligt slutar äta och säger
  "Jag vet, jag ska komma till din skola Bella, så ska jag kalla honom Nisse..... Pisse"
Jag frustade av skratt. Helt otippat från lillebror på så många vis. Och jag blev så många nyanser av stolt.
 1-han försvarar sin storasyster, 2- han har alltså lyssnat på konversationen, 3- han rimmade.
Funderar ärligt på att låta honom (uppmuntra honom till) göra det (Ouch, inte så PK)

Tänk att jag fått så fantastiska barn med så mycket humor, värme och kärlek, som ger mig så otroligt mycket glädje och gråa hår.

Puss

Bland gråa hår och magkatarr

Alltså jag vet ju egentligen att man inte får sälja sina barn på tradera eller så, men det borde fan finnas förmildrande omständigheter om man tänker efter....

Skulle prata med dotterns fotbollstränare och var smart nog att ta med såpbubblor till sonen ( i desperat hopp om att få prata i fred medan han blåste bubblor) Jodå, han blåste nog två bubblor innan han hällde ut innehållet för att ge plats åt de små gummikulorna man har på konstrgräsplanen. De sprang han sen tre gånger under samtalets gång och kastade upp i ett regn över oss och skrek "ÖVERRASKNING" Mmm jo jätteöverraskad blev jag..... faktiskt. Måttligt road dock! Bestämmer mig för att jag INTE vill vara kvar resterande 45 minuter av träningen och jaga honom så vi åker och tankar.

Han börjar spänna loss sig och jag säger till honom att sitta kvar och inte spänna loss sig men på nåt märkligt sätt blir ungen döv rakt av där och då och försöker ta sig ut genom min framdörr via baksätet. Jag tänker vara konsekvent (duktig mamma) och säger "nej du sätter dig igen" tar tag i hans arm och för honom bakåt mot hans plats, varpå han (såklart) glider ner från delen mellan sätena och dimper rakt ner på golvet vid sin plats och illvrålar "DU PUTTADE MIIIIIIIIG DU PUTTADE MIG!!!!!!!!" Folk glodde och jag bara väntade på att socialtjänsten eller polisen skulle komma farande med blåljus som han vrålade. Något svettig och kokande körde jag hem och lämnade honom med mannen innan jag körde och hämtade dottern.

Nu ligger han och sover i soffan och jag vet att det kommer att bita mig i häcken senare men den delen av min hjärna lyssnar jag inte på just nu.........

Puss

att sälja in sig...

Ja hur gör man egentligen? Jag letar nytt jobb (ja chefen vet detta så tji fick ev scoopsökande sladdertackor) Mina händer tar för mycket stryk av det arbete jag har just nu och jag letar och letar och letar men det är så svårt för jag är lite (mycket) kräsen.
Det får inte vara kvällar och helger... jag vill helst jobba 75%.... jag vill jobba med nåt socialt och träffa människor, vill inte gå ner i lön. Jahapp det var de jobben det.

Receptionist hade passat mig kanon. Ett litet mysigt företag där jag servade personalrummet med frukt och höll fint, förberedde för konferens. Svarade i telefon och tog emot besökare och fick dem att känna sig välkomna etc... Handen i handsken!
Eller föreläsare... tänk er, folk som betalat för att frivilligt komma och lyssna på mig babbla (inte bara handen i handsken, utan mer som ett andra skinn) Jag kunde föreläsa om livet som Gastric bypass-opererad, om livet som förälder med ett för tidigt fött barn, om att vara ung reumatiker etc, vill folk lyssna på sånt?
Jag vill skriva! Jag vet inte vad men jag vill skriva. Barnböcker, självbiografi, krönikor, men i vilken ände börjar man?

Funderar på att göra som jag såg en kompis till mig göra på facebook, be alla att beskriva henne med ett enda ord (positivt) det hade jag kanske kunnat göra och bifoga i ett CV (mina vänner gillar mig iallafall)

Har en födelsedagspresent till godo från mina vänner där de ska trycka upp broschyrer om mig som vi ska dela ut sporadiskt till olika företag. En reklambroschyr för mig med foton och bara mina egenskaper och vad jag är bra på, och sen hoppas att något företag nappar och har nytta av en sån som jag. Men varför är det så svårt för mig att boka tid till detta, att komma igång? Det känns lite jobbigt att sitta och lista positiva egenskaper om sig själv och jag lyckas nästan alltid övertyga mig själv om att jag nog ska tona ner det lite och inte överdriva, så jäkla bra är jag nog ändå inte, och det är då jag tittar ner på min tatuering "Good Enough" och tänker att jofan, det är jag visst, jag duger som jag är och är bra nog!

Så om någon där ute som läser detta vet någon som har nytta av en glad och positiv tjej som har nära till skratt och är väldigt serviceminded och snabb på att skriva på dator, (skitrolig, punktlig, noggrann, lojal, lättlärd och fantastiskt ödmjuk) hör då gärna av er till mig.

Ledig fyra dagar nu då axlarna ska släppas ner och mungiporna dras upp.
Puss på er

=)(/)&(&/%&¤&%#%#"%"&%¤&/()&/=)?(!!!!!!!!!!!!!!!

Det började rätt bra iallafall, min attityd och rätt tänk. Jag skulle till Reumatologen i Lund efter jobbet och få kortisonsprutor i handen och sen tillbaka till jobbet i Malmö igen till 16:30 då vi skulle ha personalkonferens. Jag kom i god tid till Reumatologen och köpte mig en kopp kaffe och satte mig vid karpdammen som ligger där. Jag tänkte för mig själv att det var mysigt att sitta där och njuta och att det uppvägde för stressen att flänga fram och tillbaka mellan lund och malmö som ett jehu.

Blev lite sentimental på kuppen då en massa minnen rusade tillbaka eftersom karpdammen där jag satt, var första stället jag fick permission att bli rullad till i rullstol när jag låg inne och väntade sonen. Dottern satt i mitt knä när mannen rullade oss ner till den då frusna karpdammen där vi snopet konstaterade att vi inte kunde mata några ankor.
Men det gjorde inget för det var första friska luften och utevistelsen på två månader och det var underbart!
När sonen var född fick jag ta en av de första promenaderna med barnvagnen runt Neonatals omgivningar, och min mamma var med när vi styrde kosan mot just Karpdammen där vi satt i solen och njöt. Så på något vis har den där lilla lilla oasen blivit en speciell plats för mig som skänker mig lugn. Som jag sade, det började bra...... sen hände nåt.....

Jag kom in och anmälde mig i luckan och hon sade att det skulle bli en annan reumatolog än den som jag blivit kallad till och jag jublade inombords då den förra tyvärr inte hade hittat mina senskideinflammationer med ultraljud sist jag var där, så det hade blivit magnetröntgen och grejer för att hitta nåt som en annan doktor där hittade på några sekunder och kallade skolboksexempel. Den nya reumatologen var en ung tjej som höll på länge och väl med ultraljudet och vände och vred och bad mig knyta näven (AJSOMFAN) medan hon grävde ner pennor och grejer i mina senskidor och leder (hon hade kunnat få anställning som torterare i Guantanamo bay vilken dag som helst) Jag fick spänna och sträcka och knyta och ha mig hur länge som helst när hon till slut säger att hon inte kan se inflammationerna och måste kalla på sin "bakjour" som var mer erfaren.
Inom vadå kan jag undra såhär i efterhand.

In kommer en otrevlig man som glor på en benmissbildning i min handrygg och säger "det där ser inte så farligt ut" Nä det är liksom inte det jag söker för heller, jag har senskideinflammationer på minst två ställen i handen (exakt samma som förra gången)
Men du är inte svullen! Nä jag vet, jag blir inte det, därför missade doktorn det förra gången och skickade mig på vanlig röntgen och sen MR och först där såg man inflammationerna och skickade mig till Dr XX som på några sekunder såg inflammationerna via ultraljud 
(vilket var anledningen till att det var den läkaren jag bett om att få träffa när jag skrev på "mina vårdkontakter" och ville ha tid)
Jag är inte Dr XX ! (no shit Sherlock) Jag vill inte hålla på och sticka i blindo så då får ni boka en tid till honom, hejdå.
Kvar sitter jag och den unga tjejdoktorn ler lite generat och säger att hon inte vill plåga mig i onödan (nähädu vad tror du att du sysslat med senaste halvtimmen unga fröken sadistpenna)
Summa kardemumma, jag åker därifrån med mer ont i handen än jag hade när jag kom dit.

Mannen ringde och undrade hur det gått och det osade svavel när jag pratade. Jag tror jag sade tillräckligt många fuck och fucking att jag kunnat platsa i vilken Eddie Murphy-film som helst, jättemoget verkligen att hålla på och svära så på engelska. (Men till mitt försvar måste jag tillägga att jag faktiskt redan hade förbrukat alla svenska kraftuttryck jag kan.)

Men nu ska man ju inte klaga och vara sur och bitter och jävlig, det finns alltid någon som har det värre så nu ska vi vända på detta!
Aaaah så bra att jag hann i tid tilbaka till personalkonferensen ...... och vilken tur att min pappa lånade ut sin bil till mig så allt detta var möjligt, och hade jag inte åkt dit i onödan så hade jag säkert ändå bara åkt och shoppat den stunden innan personalkonferensen började, och det hade ju kostat mig pengar och det hade ju inte varit bra.
Nä sorry det funkade inte, jag är fortfarande förbannad!
Men  även om man ligger som en grönsak och bara kan fladdra med ena ögonlocket, så står fjanteJante där med sitt fåniga flinoch mässar
 "inte gnälla och klaga över krämpor och möda, det kunde varit värre.... det finns de som är döda"

Inte Puss

Ärlighet....i ärlighetens namn

Jag gillar ärlighet och tycker att man kan säga allt om man säger det på rätt sätt. Det är det som det handlar om egentligen, HUR man säger någonting. Man behöver inte göra en massa krusiduller och linda in saker i fluffig sockervadd eller bomull för att inte såra någon för då riskeras budskapet gå förlorat. Men man behöver inte vara brutal heller, och man behöver framförallt inte pådyvla folk sin åsikt när den inte är önskad.   Alla har rätt till en åsikt men man behöver inte uttrycka den när det gäller saker man inte har med att göra.

Frågar man mig om min åsikt får man den ärlig men inte brutal. Tycker jag inte din tröja är snygg så säger jag det ärligt att det inte är min smak, om du frågar. Likaså förväntar jag mig detsamma från dig. Däremot behöver man kanske inte säga saker i stil med "den är skitful, den ser ut som nåt min farmor gått och dött i" den typen av ärlighet uppskattas sällan!
(Tips från coachen till män som i framtiden känner att de vill undvika välplacerad pungspark)

Av barn får man ärlighet vare sig man vill eller ej och oftast filterlöst. Det är bara att gilla läget och försöka se sig i spegeln igen efter att dottern frågar om hennes bröst kommer att bli lika hängiga när hon blir stor. Notera att detta kommenterats EFTER ett bröstlyft (Det var de 37 000, tack för det televerket) De är verkligen fenomenala på att hitta och påpeka allt som hänger, har gropar, hår eller prickar.... observant...och det är ju bra.... det ÄR ju bra... det ÄR bra!! (fortsätter intala mig det iallafall så kan jag nog se mig i spegeln igen om en vecka eller så)

Det är tack och lov inte bara jag som blir angripen, det är även några "ärligheter" som tilldelas mormor, morfar och mannen här hemma. De har tilldelats gummiarmar, och hundratals och stjärntals år till sin ålder mm. (Tur att de har humor och att barnaga är förbjudet i sverige)

Idag har jag druckit kaffe i västra hamnen med min fina fina vän som alltid frågar mig 
"ska jag ska vara ärlig"? innan hon levererar sin åsikt, och ja det vill jag, alltid! 
Det kan alltid riskera att svida lite med sanningen men hellre en sticka i fingret än en kniv i ryggen!

Solpussar!

När alla blir dumma i huvudet exakt samtidigt...D

Har ni också varit med om det? Alla människor börjar gå saktare, I VÄGEN och bara såååååsar framför en när man har bråttom och måste förbi fort. Och för att inte tala om alla dessa männsikor som går för fort som håller på att välta en eller knuffar till en när de skyndar förbi, de förtjänar minst en spark på smalbenet. Sen de som pratar så jäkla högt som man önskar att man hade en fjärrkontroll till så man kunde skruva ner ljudet eller eventuellt mute-a lite när man kände för det.
Men värre är nästan de idioterna som verkar tro att man har superhörsel och pratar sådär i skägget så man vill slå dem lite nätt med en slägga.
Folk börjar simultant tugga jätteäckligt och högt och smaska och alla är sådär superkorkade och verkar inte fatta någonting, så jag går runt och kokar.................

en gång varenda jävla månad......

Dottern snappar upp att nåt inte är som det brukar med mamma och frågar lite försynt.... är det inte riktigt bra idag mamma (men så himla förståndig du måste vara då..... gaaah stoltheten har konflikt med irritationen i mitt huvud)
Nej det är faktiskt inte så bra idag gumman, mamma har haft en jobbig dag idag och har mens så då blir man oftast lite lättirriterad (läs psykogalen pmskossa)
Ah ok, ja jag har också haft en riktig otursdag idag säger hon fortsättningsvis. Jaha vadådå frågar jag. Ja först så slog jag mig i huvudet och sen trillade jag och slog mig här (visar ett skrapsår)
Ah ett skrapsår säger jag. Nä jag skulle nog mer kalla det ett öppet köttsår, tycker hon.
Nej gumman man behöver inte överdriva och göra saker värre än de är.
Det tycker jag inte att jag gör, det är mer om jag säger HERREGUD HERREGUD HERREGUD, jag har ett ÖPPET köttsår jag håller på att DÖÖÖÖÖ!!!! Mer typ så är det att överdriva mamma.
ÖÖöööh ok, du har rätt! (Har ingen aning aaaaalls om vaaaar hon får sina dramatiska tendenser från)

Vi tittar på Mupparna efter kvällsduschen, det har blivit en liten mysig ritual som jag har med mig sedan min barndom och barnen älskar "Svenska kocken" även om det förbryllar dem lite över att han ju inte pratar svenska på riktigt. Då frågar dottern mig om det var svartvitt när jag var liten.... alltså inte bara på tv utan i verkligheten också (jag vet detta för jag dubbelkollade.... trippelkollade.... så jag inte missförstått)
Kände instinktivt att jag behövde en tur till systembolaget, och nej inte för att döva sorgen som man säkert skulle kunna tro och verkligen ha förståelse för, utan för att få visa leg hos den snälle herren som alltid kräver det och säger till mig att gå hem och skryta.
Sist jag kände mig så gammal var nog när mannens då 18åriga systerdotter bodde hos oss ett kort tag och berättade att Micke och Molle var hennes favoritfilm när hon växte upp. Jaaa min med sade jag. VA fanns den när DU var liten??? HRMPF!!!! Ja redan då, när dinosaurierna vandrade på joden (ge mig botox pronto!!)

Nu ska denna skrynkliga lekamen sitta i soffan med ett glas vin och se en bra film, det blir väl Barnen hedenhös eller familjen Flinta eller nåt annat som skildrar min barndomstid (MORR!!)

PMS-puss

Plötsligt händer det...

Igår när vi hade gäster betedde sig sonen som en smått rabiessmittad hundvalp som skulle visa upp alla sina konster samtidigt. Jotack, där fick jag för att jag berättat vitt och brett om den harmoniska femåringen vi har fått här hemma, som kelar och säger ursäkta och är så härlig.
Då byts det mot "fyfan kavalkader" och upptåg med inkletat godis på studsmattan.

Läxa att lära mig: håll truten när det går bra!

Men så kommer glimtar tillbaka...
Jag frågade mannen om han kunde vara snäll att ta mina hörlurar i mittenlådan och han svarade att jag fick vänta.
DÅ hände nåt oväntat, sonen reste sig och gick mot byrån, stannade upp och frågade "är detta mittenlådan mamma?" Öööh ja det är det fick jag fram medan jag faktiskt förutsatte att han skulle säga Ok och gå och sätta sig igen.
Men han öppnade lådan och tog ut lurarna och frågade om det var dem jag menat? Öööh ja svarade jag igen och blev förvånad när han gick fram och gav dem till mig.

Senare gick jag ut på trädäcket i bikini då solen gassar och det är helt vindstilla där. Såg fram emot att få lite solbränna. Då när jag precis lagt mig till rätta i solstolen kommer sonen och lägger sin snuttefilt över mig och sen sig själv ovanpå. Där rök den solbrännan tänkte jag först (ja jag vet jag vet, hemska mamma)
Då säger han : jag tog med snutten så jag kan gosa med dig, för jag älskar dig mamma!!
Ok skiter stort i solbrännan!!!!

Ska banne mig köpa en trisslott idag

Att ta konsekvenserna..

Idag är det 1 maj om någon missat det, och vi har inget inplanerat eller bokat
(och vill inte ha det heller tackar som frågar ) Detta innebär eventuell sovmorgon men den kan komma med ett högt pris. Dottern kan vakna långt innan oss men hon är åtta så det spelar ingen roll för hon reder sig själv och är det nåt hon är osäker på så vet vi att hon kommer in och frågar oss.
Sonen har också kunnat börja vakna och gå ut till syrran och se på tv och oftast skvallrar hon snabbt om han har nåt fuffens för sig. MEN du ligger ändå där i slumrandet och förhandlar med dig själv om det är värt en sovmorgon..... du är inte längre orolig för att nåt farligt ska hända men du vet att vardagsrummet kommer att vara ihoptejpat och diverse saker kommer att sitta upptejpade på väggarna och godisskåpet kommer att vara tömt. Är det värt det?...... Oftast ja!

Idag sov han ganska länge så jag var vaken och låg och lyssnade till hans upptåg och när jag hörde att han var i köket så klev jag upp för jag kände att jag inte riktigt orkade en sockerstinn unge hela dagen. När jag gick mot köket för att brygga första kannan kaffe så möter jag honom i dörröppningen med ett stort stycke flintastek i munnen. Han tittade lite osäkert och halvsurt på mig som om hans ögon morrade "Touch my meat and die", så jag bara gick vidare in i köket för kaffe är ändå viktigare än allt och utan kaffe kan jag inte ens hantera någon konflikt. Men jag blev lite full i skratt och tänkte på den gången han höll på att packa ner en halv flintastek i ryggsäcken och jag frågade vad han skulle.
"Ja vadå, Bella tar med sig frukt till skolan, jag gillar Flintastek"!!

Idag blir familjedag med lite snickrande på gökboet, Låter idylliskt va..... mmm vi får se när dagen är slut hur många nya gråa hår jag har fått och om det finns kvar några omeprazol i burken.

Puss

Mer på ämnet förminskning....

När man väl blivit medveten om vissa saker och ens grund blivit lite mer stabil att stå på. Då börjar man skönja även väldigt sofistikerade sätt att förminska andra människor på. Dessa människor gör det på olika väldigt raffinerade sätt som ofta inte syns eller märks för det otränade ögat
(de personerna söker sig ofta iofs till svaga människor med vacklande självkänsla)
De lyckas förminska dig och samtidigt höja sig själv genom att upprepa saker som andra har sagt som du mår dåligt över. Sen lägger de gärna till hur fel de tycker personen haft som sagt det och hur de inte kan förstå hur man kan säga nåt sånt.... och sen påminner de dig då och då om detta så du liksom inte glömmer och börjar må bra igen. Och vips så har de även lyckats plantera lite lite agg i dig mot den andra personen som kanske inte ens menat nåt med det som de sagt.

Jag har upptäckt fler sofistikerade sätt att bli förminskad på. Det finns folk som är experter på att fånga upp dina osäkerheter (eller saker du kanske till och med är stolt över och gillar hos dig själv) och sen prata om sig själv och peka på de komplexen.
Exempelvis stå och studera dina armar väldigt länge medan ni pratar och veta om att du är lite stolt över att dina ådror blivit lite tydligare och att man inte längre behöver en arkeolog för att gräva fram dem vid provtagning. Då kan man efter långsamt studerande börja påpeka sina egna armar hur man avskyr sina tydliga blodådror och äcklas av dem för det är ju så fruktansvärt fult och okvinnligt och äckligt att man nästan skäms för att gå i kortärmat. Mycket effektivt på en människa med otränad självkänsla. 

Nu mina vänner ska jag iväg till jobbet och kommer inte hem förrän vid 17 och anländer samtidigt som gästerna så det blir nog inte fler inlägg för idag även om hjärnan svämmar över av alla funderingar och mitt hjärta slår frivolter över att folk verkar vilja läsa mitt svammel.

Ha en fin valborg och var rädda om er!

Om att förminska andra för att hävda sig själv....

En sak jag funderat mycket över på sistone är folks behov av att förminska andra. Eftersom jag upptäckt att många gör det och börjat tänka på det så ser jag det plötsligt överallt i olika former och det facinerar mig samtidigt som det gör mig väldigt ledsen. Tror folk att det är så att om de försöker framställa andra som "fulare" så blir de automatiskt lite snyggare? Inser de inte att de blir fulare och fulare iallafal i ögonen på de som i mina ögon är vettiga?

Exempel på detta är ett citat jag ser florera på facebook titt som tätt, det står "Meat is for men, bones are for dogs" och "Real men like curves". Jag ska inte säga nåt om att jag inte skulle hållt med tidigare med mer fluff på kroppen och självkänslan i botten. Då tänkte jag nog inte ens på vad en av naturen "ickekurvig" kvinna skulle känna, för i min värld var ju hon "idealet" så vad hade hon att böla över liksom?
Men vem avgör för det första vad som är en riktig man? Och varför måste man förminska smala kvinnor för att hävda sin egen kroppsform om den nu är kurvig eller fluffig? Kan vi inte alla vara fina på vårt eget sätt (och springa över blomsterängar och äta sockervadd till toner av vackra stråkar..... Utopi jag vet) Tur att det finns män som inte är riktiga då, så vi andra också får ligga ;-)

Det slog mig även på en föreläsning jag var på i fredags där det var en duo som föreläste. Den ena som jag trodde skulle vara van och trygg då han spelar i ett coverband och nog håller i en del föreläsningar, visade sig ha enormt låg självkänsla som var pinsamt tydlig. Han kände redan från början att han låg i ett tydligt underläge då hans kollega var otroligt dynamisk, skojfrisk och på ren svenska SKITROLIG!!
Så han gick ut direkt med orden "jag och min kollega är väldigt olika och det kommer ni att märka"
Men istället för att hålla där, drog han det till att hans kollega skulle vara "speedad" och springa hit och dit som någon sorts knarkad duracellkanin (mina ord inte hans) och härmade honom.
För en stund var det som om hans ord hann i kapp honom och han reflekterade och sen skämtade lite om sig själv och att han lyckades att få alla barnen på en förskoleavdelning att somna när han monotont läste Alfons Åberg.

Lika snabbt återgick han sen att fortsätta med förminskningen av sin kollega på olika sätt genom att förlöjliga hans skissande och långa utläggningar etc... Men de flesta såg nog igenom honom och tack och lov var hans kollega den "store" av dem och lät inte tjuvnypen påverka honom och hans föreläsning och han tog inte tillfället i akt att ge igen och det tyckte jag var både fint och stort av honom. Jag är inte säker på att jag hade kunnat låta bli att "ge igen" även om jag hoppas det. Oavsett så var det ju han som i slutändan stod som segrare i denna lilla duell.

Man märker det även på facebook när folk lägger ut bilder på sig själva för att givetvis få bekräftelse. ALLA vill ha bekräftelse på något vis och vissa mer än andra. Men det är fult, bekräftelse ska man inte törsta efter och framförallt inte på facebook, där ska man varken lägga upp poserande bilder av sig själv, maträtter eller bilder på sina barn... inte statusar om lycka, inte statusar om olycka, inte statusar om sjukdomar och inte statusar som är för personliga och heller helst inte statusar som är kryptiska eller intetsägande..... man ska helst inte finnas faktiskt, om jag tänker efter på riktigt.
Men en dag kommer man över den förbannade jantelagen OM man har tur. Då rensar man bort energitjuvarna och inser att man inte ska omge sig med folk som gillar en TROTS att man är som man är, utan JUST för att man är som man är!!

Jag har gjort några rejält stora aktiva val senaste halvåret och jag ser det lite som att jag invetsterar på lång sikt,.... lite som med glödlampor.... Det kostar lite extra och svider i plånboken när jag köper en lågenergilampa men det är en god investering i längden och sparar mig massor av energi!

Så puss på er mina lågenergilampor som lyser fantastiskt vackert och gillar mig för att jag är jag!

3/4 av gökboet åker och handlar

Just det ja, matkassen glömde jag ju att hämta när jag hade hämtat dottern hos hennes kompis. Vi ställde in fotbollen pga vädret så det var väl lugna puckar att ta med henne och handla, skulle bara inom och hämta inköpslistan så skulle vi snabbt vara iväg igen. Där inne började sonen lite charmigt snabbt klä på sig jacka och skor (vilket inte görs frivilligt annars) så jag lät honom följa med... hur farligt kan det bli liksom, han är ju ändå fem år nu (är jag helt dum i hela huvudet???)

Vi körde till citygross och jag förmanade i bilen hela vägen att nu sköter du dig, Ja jaaa mamma jag ska inte pilla på sakerna och jag ska lyssna på dig (eller hur)
vi gick i affären och det gick hyfsat tills vi kom till yoghurten, då börjar ungen vråla "fy fan fy fan fy fan fy fan" om och om igen och jag började svettas. Folk glodde och jag fick lite hjärtklappning (för helsicke skärp dig nu pedagogen, folk glor, du bör ju kunna sånt här) Jag minns inte ens vad jag gjorde eller sade men till slut blev det tyst och en farbror flinade lite åt mig och det kändes ändå ok.

Vidare mot kassorna... ut hoppar grabben medan jag packar upp varorna, han går bort och tittar lite på filmer och skivor och förvånansvärt nog kommer han så fort jag kallar (PHEW!!) ....han ser lite konstig ut... lite lurig..... vad är fel. varningsklockorna borde gått igång direkt när han kom på första ropet....Jag tittar på honom från topp till tå och inser att han har nåt innanför jackan. Öppnar och ut faller en cd-skiva och öppnar sig likt jag vill att jorden ska öppna sig där och då och svälja mig med hull och hår, men det enda som händer är att jag tappar mannens naturdietshake i golvet så den spricker och kall lattedoft sprider sig sakta runtomkring.

Jag får papper av ynglingen i kassan och han säger till mig att ta en påse och lägga möget i så får jag hämta en ny. Jag tackar generat och börjar dona när jag upptäcker att sonen är puts väck. Jag har inte betalat mina varor och den sista är nyss inslagen, dottern torkar latte från golvet och ungen är väck!
Till slut ser jag honom precis utanför affären och skriker (ja skriker) till dottern att ta sin lillebror NU!!! (panik, bilar, parkering) Folk glor (vadå har ni aldrig sett folk få psykbryt på sina barn i affären förr??)

Han åker omgående ner i vagnen och börjar skrika att han vill ha en studsboll. NEJ det blir ingen studsboll, det blir INGENTING för din del, du sitter här och håller dig VÄLDIGT passiv nu för du har betett dig fruktansvärt illa!! Då när jag inte tror att det kan bli värre får han ett utbrott och sparkar på grillkolen och drämmer näven i färskpotatisen som för att sätta kronan på vår fina lilla vistelse i den lokala mataffären.  GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!

Vilken tur att jag bara kan äta några matskedar Ben & Jerrys numera för det hade fan krävts några liter chocholate fudge brownie, mig iklädd i joggingbrallor sittandes i ett mörkt rum, för att ta mig igenom denna dagen.
Mannen lagar mat och jag håller mig undan.

Tips från coachen, åk ALDRIG......ALDRIG och handla med två barn igen...... Någonsin!!!

Kokooo kokoooo

Morgonstund

Morgonstund har guld i mun?? My ass!
Grus i ögonen kanske och en bitter smak i munnen och bly i benen!!
/PMS-kossan

Funderingar kring självbild.

Ibland önskar jag att vi kunde byta hjärna för en stund, eller åtminstone ögon och få se oss själva genom andras ögon. Vi har starka föreställningar om hur vi själva är och ofta är detta föreställningar som hindrar oss I livet. Vissa tror att de är på ett visst sätt, lata eller oföretagsamma, för pratsamma eller för tysta och inser inte att de är alldeles precis som de ska vara. Själv är jag absolut inget undantag och jag jobbar hårt med att förändra mitt sätt att vara mot mig själv.

Jag tänker på en sak en kompis sade till mig en gång som jag skrattade gott åt. Jag skrattade för hon hade så fel, men det hon sade gjorde att jag nu i efterhand förstår att jag lyckats med min fasad även om min insida inte alls stämde överrens med vad som syntes utåt. Hon sade “du är så himla redig, du är en sån som är så jävla duktig och filar fötterna lite varje gång du duschar istället för att vänta tills det går så långt att du får använda osthyvel” (Ok jag skrattade inte bara för att bilden var så fel utan också för att det var väldigt roligt sagt) i själva verket gällande just den liknelsen så var jag den som väntade så länge tills jag hade så djupa hälsprickor att jag fick slipa ner hälarna med en “darra” (slipmaskin med sandpapper) och sen pressa in fet kräm i sprickorna och plasta in under natten för att mjuka upp.

Ett annat exempel var när en annan kompis sade att jag alltid var så fin och fräsch och jag fattade inte vad hon pratade om för själv kände jag mig som sunkiga Bettan från rännstenen. Hon tog ett exempel, när hon träffade på mig på parkeringen utanför den lokala mataffären där jag stod med håret (i hennes ögon) perfekt uppsatt i en svinrygg i min fina kamelfärgade ullkappa. Mitt inre frustade av skratt och chock för under den där ullkappan hade jag ett florsockerfläckigt nattlinne med Nalle puh, och håret hade jag snabbt bara virat runt och satt en klämma i för att dölja att jag inte tvättat håret på flera dagar. Jag tror till och med att jag hade “Foppatofflor" på mig.

Tänker vidare på dagen jag haft idag där jag lagt upp fina bilder på facebook (såklart) på vår lunch ute i solskenet, lyckades till och med få med helylletexten att vinbärssylten var hemmagjord. Äckligt pretentiöst och finfint på alla sätt och vis med ett berg av nyttig vitkålssallad. Men det folk inte ser är att jag bara en halvtimme senare var vansinnigt irriterad på både barn och man och bara ville sitta ensam någonstans med en kanelbulle och kaffe med en skvallertidning och bara få vara ifred!

Dottern ville leka med en kompis och jag tänkte att vi skulle vara duktiga och cykla dit och mannen höll just på ett serva alla cyklarna som alla andra denna vårdag när man tvunget måste städa ut en massa skit och slänga på tippen och hänga ut tvätt för att torka i solen och dofta underbaaaart (fågelkvitter) Men däcket var ett helsicke att sätta på min cykel och sonen hade slarvat bort den lille skiftnyckeln så även mannen var måttligt road vid det här laget. Det tog lång tid och jag sade att vi skulle strunta i cyklarna och gå istället, men då var cyklarna färdiga och vi försökte, men hela mitt bakhjul var skevt och jag kände mig som om jag satt på en av knäppcyklarna på Tosselilla och det svängde hit och dit utan att jag hade kontroll. Så efter ca 45 minuter blev det till slut bilen ändå!

MEN jag tänkte att jag ändå skulle vara duktig och hänga ut andra maskinen tvätt i friska luften (aaaaah).... men torkvindan var en av sakerna som åkt till tippen för den var trasig så nu blev det miljöovänlig torktumling istället utan den friska härliga doften från vinden.

(Gick in på pressbyrån och köpte en kanelbulle, kaffe och en "vänt i häcken" när jag lämnade dottern hos kompisen, satte mig i solen i en halvtimme och läste och lämnade stökande unge hemma med mekande pappa)

Hur har er dag varit? Helyllepretto eller bara bilden av det?

Puss från gökboet