Mindfulness

Ibland stannar jag upp och reflekterar över hur splittrad jag är. Jag har tusen tankar i huvudet samtidigt och de hoppar Jenka. Ingen vanlig jenka då, utan någon fyllevariant där man tar ett hopp bak och tre fram samtidigt som man tar vartannat hopp åt vänster och vartannat åt höger.

Allt triggar nåt hos mig, allt folk säger eller allt som händer triggar ett minne eller en anekdot eller en tanke och när jag börjar prata ser folk förvånade ut för de kan liksom inte följa mina tankegånger.
Tacka fanken för det, för de kan se ut så här ungefär. Någon jag pratar med säger att de varit i Folkets park med sina barn på lördagen, jag tänker på fjärilshuset där och kommer att tänka på fjärilarna som sitter klistrade i taket hos tandläkaren och tänker att jag måste beställa tid dit, och apropå det måste jag beställa tid för återbesök på plastikinstitutet för att kolla min ärrläkning efter hudreduktionen och ja just det ja, nu hänger inte låren längre så jag ska kanske ta och köpa mig en bikini.
Där kan mina tankar sluta och personen ser något förvånad ut när jag börjar prata om att köpa en ny bikini som respons på att de varit i folkets park (Nej jag har ingen diagnos) 
De som känner mig väl och bestämt sig för att gilla mig precis som jag är skrattar bara åt mig 
(eller förlåt, ler med mig som min vän K säger) Men ibland blir jag lite rädd för mig själv.

Jag har ingen sekreterare i receptionen till mitt huvud, ingen som sitter och bestämmer vilken information som ska skickas upp till min hjärna och få stanna där utan hon har smitit från jobbet och allt åker in och tar plats. Jag tar verkligen in allt runt mig och det är jobbigt. Minns när vi låg på Neonatal med sonen och jag satt och höll koll på alla de andra bebisarnas monitorer också samtidigt som jag hörde vad neosköterskorna pratade om i sitt lilla rum och jag hade koll på sonens syresättning och puls. Inte konstigt att man blir utmattad!

När jag fikar med någon så går mitt huvud som en radar och jag ser folket som går förbi och hör samtal från bordet bredvid samtidigt som jag pratar med eller lyssnar på den som jag själv är och fikar med och ser den snygga väskan i skyltfönstret i affären bakom caféet. Jag vet inte hur man stänger av det och är här och nu, mindfull. Jag har gått en liten kurs men jag lyckas inte ändå.
Jag sitter och tänker att jag är här och nu och ska bara njuta av mitt kaffe, INTE multitaska
(jag är drottning av multitasking, nämen ska jag ändå bajsa så kan jag ju ta med mig papper och penna och skriva en inköpslista samtidigt för det kan ju ta en stund och då är jag ju samtidigt produktiv)

Så mindfulness... mmmm aaah gott kaffe mmm vilken smak, vilken doft... doft... måste köpa toaspray!! 
(till nästa gång jag ska skriva inköpslista ;-) ) Nejnejnej jag skulle ju vara mindfull, tillbaka till kaffet... mmm kaffet smakar gott, lite bränt.... fan stängde jag av strykjärnet därhemma... förresten har vi en brandvarnare i datorrummet? Vi har ju brandfilt och släckare där men vad hjälper det om ingen är hemma.... undrar om larmet larmar våra mobiler om det brinner? Ååååh mindfulness var det ja... skit också jag ger upp och åker hem istället och kollar så jag dragit ut sladden till strykjärnet!

Jag känner mig som melodikrysset i Hipp Hipp!
http://www.youtube.com/watch?v=DS8wzyODwq4

Tack ni som väljer att stå ut med mig <3
Puss

vi fostrar olyckliga människor

Barn idag får aldrig längta efter något.

(ja jag generaliserar) De matas konstant med intryck, med roliga händelser och stimulans av nåt elektriskt. 

Vi är inget undantag i vår familj, absolut inte. Här går både Iphone, I-pad, dator och tv varma och vi liksom andra vuxna köper oss hemskt nog "egentid" genom att låta I-paden sysselsätta barnen och intalar oss själva att det åtminstone är pedagogiska spel som de fördriver tiden med för att vi ska få vila våra hjärnor en stund och spela wordfeud eller slösurfa och få sitta ner en stund.
Och just nu sitter du, ja just du och tycker att så gör minsann inte ni för det är fruktansvärt och du förstår inte folk som behöver egentid för du värderar familjetid så mycket mer. Ja, jättebra, fint och jag är glad för din skull. Men mina superkrafter börjar ta slut så jag kapitulerar och erkänner att jag är mänsklig.

Barn idag klarar inte av att vara uttråkade, det måste hända någonting hela tiden annars tycks jorden gå under. Om spelen på paddan inte lockar längre och kompisarna är bortresta så är det katastrof. Att leka själv går ju inte, vad ska man då göra? Enda sättet att få barnen här hemma att leka själva är att säga åt dem att städa på sina rum, då under ljudliga protester stampar de in på rummet med långa haranger om hur orättvist livet är och hur dumma föräldrar de har. Efter en halvtimme är det misstänksamt tyst och man checkar läget och tror du inte att de sitter och leker för glatta livet då? Det är ungefär dubbelt så stökigt som när man bad dem städa men där får man göra en avvägning och sakta smygande backa och bara vara glad åt att fantasin inte gått förlorad.

Alla hårt arbetande föräldrar med dåliga samveten vill ha kvalitetstid med barnen för att kompensera I-padbarnpassningen och bristen på godnattsagor. Då ska man gå all in och åka till Tosselilla och Folkets park, gå på bio och lekland, bowla och äta på Mc Donalds (åter igen är jag absolut inget undantag och sätter mig inte till doms över andra) När det enda de egentligen vill är att bli lyssnade på, att ligga tillsammans i sängen hela familjen och mysa på söndagsmorgonen, att höra en godnattsaga i förälderns varma trygga famn och få berätta om sin dag. Att inte konkurrera med datorn och telefonen om mammas och pappas uppmärksamhet. Att ha picnic på golvet i vardagsrummet, upptäcka maskar i trädgården eller gå till en lekplats, samtliga saker helt gratis. Det behöver ju egentligen inte vara så avancerat men vi försvårar för oss själva för att döva vårt samvete och istället tar det bara mer tid från oss och gör att barnen förväntar sig att konstant vara underhållna.

I längden skapar detta vuxna som när de kommer ut i verkligen livet, inte klarar av det. De blir olyckliga när det inte händer saker hela tiden och måste konstant åka på resor, gå på bio, bowla och söker större och större kickar (generaliserar igen) 
Fler och fler går på antidepressiva och självmorden ökar och vi ser det hända och det är så sorgligt 

Detta är bara mina tankar och observationer och slutledningar, ingen fakta eller skriven sanning, bara mina filosofier en söndagsförmiddag när jag kört in barnen på rummen för att städa.

Puss på mors dag!

En helt vanlig lördag någonstans i sverige.... Ho ho ho

När blev tant ett fult ord?
Skäms ögonen ur mig när sonen glatt vrålar "HEJ TANTEN" till alla damer över 65 O_o
Idag ropade han det på ica till en dam med rullator som gick där i godan ro.
Jag trodde hon skulle trilla när det kom en tomteklädd femåring som vrålade åt henne. Hon log och sade "jag hörde inte vad han sade" Han sade hej, svarade jag och log och hon verkade nöjd. Sonen var inte nöjd, han höjde rösten och tillade "nä jag sade Hej TANTEN" Jodåsåatte........ kan vi bara plocka vårt godis och komma härifrån tack.

Inne på thairestaurangen där vi beställt mat skrattade servitrisen så hon höll på att gå åt och ropade god jul och bjöd på klubba, så nu har sonen fått för sig att han måste ha tomtedräkt varje gång vi kommer dit, för då får man godis. Jojo.... (tar mig för pannan)

När sonen ville ha tomtedräkt på sig till affären valde jag bort den konflikten... lätt!! Vi har redan haft vår beskärda del av dramatiska utbrott idag känner jag. Dottern har varit tokförtvivlad för att sonen kom springande med ett rött paket till mig där det stod "grattis på mors dag". Han hade förstört allting, förstört överraskningen!! Jag sade att jag inte visste vad som fanns i paketet och att ingen överraskning gått förlorad, men det hjälpte inte, nu visste jag ju att det var mors dag i morgon. Ööh, dilemma och inre konflikt... ska jag berätta att jag vetat det hela tiden eller låtsas som om jag kommer att glömma det igen tills i morgon?
Jag ber bara till högre makter att min mors dag-present blir att få sova ut MINST till 9 iallafall och blir väckt med doften av massor, massor av kaffe!!

Man märker att barnen börjar bli stora när man plötsligt hör hur de ilskna snyftningarna övergår i ett samtal inne sovrummet och man VET att man själv sitter i soffan och sonen är i vardagsrummet . Dottern har alltså tagit sin telefon in i sovrummet och ringt pappa för att beklaga sig över sin störiga lillebror. Jag minns när jag var i samma ålder, då fick jag minsann nöja mig med att beklaga mig över min störiga lillebror till de som fanns i min omedelbara närhet.

Sen har sonen fått ett dramautbrott med krokodiltårar för att han inte varit med mig och storasyster och shoppat och fått en matlåda med fåret Shaun på Gyllene måsen. Vi har ju haft tjejdag idag med lite shopping och dottern har fått prova kläder och lekt mannekäng och köpt ett linne, en klänning till avslutningen och en bolero, 5 par örhängen och därmed fått en blingig vit paljett-Iphoneväska på köpet (som hon nog gillar mest av allt) När sonen är äldre....... mycket äldre..... alltså väldigt mycket äldre ... DÅ, då ska vi också gå och shoppa han och jag (eller så får mannen göra det om ungen envisas med att ha tomtedräkt på sig)
Han tyckte även att det var ofantligt orättvist att det är Mors dag i morgon och undrade bestört när tusan det var "lillebrors dag"? Jaaa du den tål att sugas på.

Oj nu satt jag visst och bloggade så nu när jag tittar upp från skärmen ser jag att sonens uppdruckna Mer-flaska har blivit någon typ av tvådelad fontän med vatten i botten och håller på att bli invaderad av ostbågar så jag känner att det är läge att resa på sig och ingripa...

puss

Cant buy me love........baaaah Humbug!!!!

De som säger att lycka inte kan köpas för pengar har fan inte fyndat riktigt snygga skor någon gång!!

Idag har jag haft egentid! Jag kunde inte ha rast idag pga utflykt på jobbet och fick således sluta tidigare, och då mannen hämtade barnen passade jag på att åka och shoppa på Entré. Resultatet är 2 klänningar och 2 par högklackade skor och humöret blev genast mycket bättre. Det bästa av allt är att jag gått och småsneglat på samtliga saker länge men varit för snål. Jag mår inte bra av att ge fullpris för något utan måste antingen få pruta på en loppis eller fynda riktigt härligt på rea. Jag mår sällan så bra som när jag ser ett plagg på rea som jag gått och trånat efter länge, och när det rent magiskt dyker upp rätt storlek när hoppet nästan varit ute, då känns det ju verkligen som ett gudomligt ingripande.

Tänk dig själv, du har kollat hela reastället och plagget finns i 3 storlekar som antingen tvingar dig att hålla andan eller käka x antal semlor, men ingen i din storlek. Sen går du vidare och kollar på nåt du tycker ser intressant ut och där är den.... mitt bland helt andra plagg och prisklasser.... din storlek i det efterlängtade plagget som någon lat (underbar) människa inte orkat hänga tillbaka utan bara stuckit in någonstans lite sporadiskt. Det är som om himlen öppnar sig och änglarna sjunger och jag har rättfärdigat mitt köp tusen gånger om redan. Lyckan kan vara i flera dagar!!

Jag har av någon anledning väldigt svårt att ta mig för saker som att boka tid till frisör.... massör.... läkare.....mm. Jag är mer sån som hugger tag i tillfället om det knackar på dörren... eller jag går förbi det på Entré och en underbar skylt utanför en frisörsalong skriker "vi har lediga tider".
 Då får jag ett infall och går in och hör om någon kan klippa mig inom en timme och oftast har jag tur. Idag ser jag ut som Jennifer Aniston... eller ja..... I wish!! Men mitt hår gör iallafall. Hon klippte och plattade och stoppade i flytande guld som jag nu givetvis tvingas köpa (ska kolla efter det på rea på nätet) Morrocan oil!! WOW det var som om mitt hår bara kapitulerade och lade sig ner slätt och glänste hälsosamt!

Sätter in foton på mina inköp, och nu kanske någon desillusionerad (fantasilös och tråkig) stackars människa tycker att skorna liknar varandra väldigt mycket, och till de människorna kan jag bara beklaga. Givetvis är det stor skillnad på dem!!! De med blått i är kanonsnygga till jeans, jeanskjol, caprijeans och blåa byxor.... och de andra är kanonsnygga till.....öööh.....allt det ovanstående plus annat... som rosa klänningar, gröna klänningar mm.... Nä nu tycker jag vi pratar om det mest väsentliga, priset!! De kostade 69!!!!!!!!!!kr per par!! Förstår ni? Jag var ju tvungen att köpa båda, det var ju så billigt att jag nästan tjänade pengar på att köpa dem!!

Min mamma sade en gång (nä vid närmare eftertanke säkerligen 37ggr) att jag är shopohollic, men det är sanning med modifikation, jag är utan tvekan en FYNDOHOLIC!!! And damn proud of it!!

Tänk vad lite shopping och en klippning kan göra för välbefinnandet (och att jag somnade på min spikmatta 19 igårkväll O_o)
I morgon blir det loppis med en kär vän och sedan shopping med dottern, så en fantastisk dag väntar med andra ord.

Puss

Prioriteringar

Jag beundrar verkligen de människor som verkar ha någon typ av inbyggd piska på ryggen (avskyr dem även lite i sann  avundsjuk bitterfittestil och kräks lite i munnen, men dock mest beundrar och är imponerad av dem)

De duktiga människor som leker först efter de tråkiga uppgifterna är gjorda. Som viker tvätt och tar hand om disken  och fixar med allt, nattar barnen och SEN har sin egentid. Då, vid det laget är jag död och orkar absolut ingenting!! Jag går ifrån disk och kök och hoppas att något magiskt ska hända, antingen att allt vips blir diskat av en god fe eller hustomte eller att disken lessnar och själv hoppar in i diskmaskinen
(ja, jag har till och med diskmaskin)

Jag avundas alla som klämkäckt gillar att "påta i trädgården" och se alla vackra blommor och få skit under naglarna. Jag vill gärna ha fina blommor men be mig för tusan inte vattna dem om de ska överleva, då får jag nog ha en kaktus eller strandkastanj eller nåt. Skit under naglarna, nejtack!! Och nu sitter säkert någon klämkäck jäkel och tänker att det finns ju trädgårdshandskar, och ja det finns det.... köpte såna men inte fan hjälpte det. Superpiffiga och fina men jag fick inte mer lust för det.
Funderar i svaga stunder på att köpa cerise och svarta arbetsbyxor från Jula men risken är rätt så överhängande att inte ens det kan öka min lust att påta i trädgården eller snickra ihop ett lusthus. Men fina är de!

Jag lyckas alltid hitta någon anledning att inte göra tråkiga uppgifter. Nej men det är ju sol NU ... jag gör det när det är dåligt väder eller ikväll eller någon... helgfri söndag?!? O_o
Jag försöker tycka att det är ok, försöker att inte ha dåligt samvete vilket jag ju givetvis alltid har i sann mammaanda! Försöker intala mig själv att det är som jag prioriterar bort saker för att ta vara på solglimtarna i tillvaron och att jag lever här och nu men det funkar inte riktigt för den misslyckade perfektionisten i mig gråter. Hon som jag spärrat in i en grå cell längst in i mitt undermedvetna, hon som vill ha dymoetiketter på alla lådor med dess innehåll och böckerna i bokstavsordning och kläderna hängandes i färgordning.

Jag önskar att jag hade god framförhållning och var bra på att planera och strukturera och inte stressa ihop saker i sista minuten (även om det brukar bli bra ändå till slut) och jag önskar jag var en sån där drömhustru som gick lite piffigt i sexiga shorts och bikini-bh och klippte gräset och planterade och hade mig och bytte däck på bilen, kunde namnen på alla fotbollsspelare och visste vad offside var. Men jag är inte sån, jag är bara jag med allt vad det innebär och försöker lära mig att det är ok, jag är bra som jag är, jag duger, jag är Good Enough ;-) (lovar att rapportera när jag lyckats)

Puss från prettowannabe 

Förståelse

Jag har paradoxalt nog ingen förståelse för folk som inte har förståelse. Överallt i samhället stöter jag på brist på förståelse och överskott av dömande.

Ser man en mamma som höjer rösten i affären så hör man genast mumlande omkring om hur hon beter sig och stackars barn mm. De ser inte hur hon med ångest i maggropen åkt och handlat med sitt överaktiva barn och inte hinner lägga ner mjölken i vagnen förrän det är dags att åter igen leta efter barnet som gömt sig bakom ostdisken eller försvunnit spårlöst än en gång. Hur hon sprungit och förhindrat barnet gång på gång från att provsmaka alla sorterna i lösgodiset eller ha coctailtomatkrig i grönsaksdisken. Hur hon inombords förbannar mannens arbete som gör att hon tvingats ta med sig barnet till affären.
(Det är inte flickan i filmen som har skrivit brevet)
Nej inget av detta vet man och även om man visste så skulle man säkerligen resonera antingen att
1- hon får väl skylla sig själv som skaffat barn,
2- hon borde lämnat barnet hemma om det är så svårt att handla med barnet,
3- hon har inte tillräcklig "pli" på barnet, hon är säkert inte tillräckligt hård eller konsekvent hemma och då blir det så här.
(Ungen har säkert inte några gränser eller regler ens.)

Där kom vi in på nästa punkt i min antiförståelselista, nämligen barn som beter sig "illa" offentligt. Ja gud då sätter man på den stora domardräkten och leker både åklagare, domare och Jury i ett och man som förälder blir både åtalad och advokat samtidigt. Folk dömer med sina blickar och små vassa kommentarer saker i stil som det jag nämnde tidigare, inga gränser, regler eller konsekvenser. Vad vet de om vad som ligger bakom? Vet de om barnet i fråga har någon form av diagnos? Och många verkar ha glömt eller förträngt hur det var, för det kan fan inte vara så att alla deras barn uppförde sig som små ljus alltid.
Nåt av det värsta jag vet är när folk säger små dömande stickande kommentarer som "ojdå... ja JAG plockade minsann INTE bort de dyrbara sakerna när mina var små, de fick minsann lära sig att de rörde man inte" Mm jotack för den du, sätt dig på nåt vasst och rotera 5 varv tack!
(Hur många iitalaglas kostade det?)

Sen alla som inte har någon förståelse för hur föräldrar kan glömma alla dessa förbaskade lappar från skola och förskola, som inte förstår hur man inte kan se informationslappen i kapprummet och aaaabsoluuuut inte tänker påminna föräldrarna om utflykten även om man misstänker att föräldrarna har missat och man vet att barnet kommer att antingen komma för sent och missa utflykten eller komma men inte ha någon matsäck med sig. Som inte förstår hur föräldrarna dag efter dag kan komma för sent och hämta sitt barn när de ändå bara är föräldralediga. Det är väl inte så svårt, det är ju bara att börja gå tio minuter tidigare, herregud liksom hur svårt kan det vara.
Förståelse finns inte för att bebisen kräker ner sig totalt precis när man fått på hela nalleoverallen och nästan fått mecka in armarna med skohorn och satt på regnskyddet och släpat ner vagnen för alla tre våningarna, för att sen få gå upp och börja om från början. Förståelse för att man valde att gå inom konsum och köpa mjölken innan hämtning kanske för att undvika problem nummer ett och två här ovanför.

Sen får vi inte glömma att döma de som hämtar hem barn nummer ett med hög feber från förskolan, men lämnar barn nummer två och ev tre kvar. Gud så hemska de är då, hur kan de inte hämta hem alla tre när de ändå hämtade ettan?? Ingen förståelse för att ettan kanske behöver lugn och ro med sina 40 graders feber och behöver få vara liten och tas om hand av mamma eller pappa i lugn och ro utan att speedy gonzales och Duracellkaninen deluxe ska tävla och konkurrera om uppmärksamheten och störa och leva rövare.
(Undantagsfall vid magsjuka givetvis, då ska ALLA hem!!)

Tjocka människor måste tydligen också dömas rejält. De tros vara korkade, lata och ohygieniska. Om vi ser dem på Mc Donalds fnyses det föraktfullt och tanken blir "tro fan hon/han ser ut så när de käkar här" (Skrev nästan hen O_o ) Och ja, jag vet att det är så för tro mig, när man INTE är tjock längre, DÅ får man höra hur folk tänker. Känns nästan som om jag är lite undercover som föredetta överviktig. Men min mentalitet är precis den samma och personerna förlorar min respekt i ett enda andetag. Vad vet de? Vet de om personen sparat points på viktväktarna i en vecka för att äta en hamburgare eller ceasarsallad? Vet de om personen har en svår ämnesomsättningssjukdom eller sköldkörtelsjukdom? Vet de om personen varit mkt större och redan gått ner 50 kg? Nej, men dömas ska de tydligen hänsynslöst och skoningslöst om de varit så dumma att tugga sig till det tillståndet.

Nä gott folk, koppla in hjärnan innan ni börjar tala för risken är att munnen är direktkopplad till rövva och då kommer det mest skit ut.

Puss 

50 nyanser av stolthet

Jag har insett för längesedan att jag har två väldigt olika barn. De har båda givetvis drag av både mig och sin far men dottern är mer lik sin far och sonen mer lik mig. Detta ställer ibland till det lite även om vi tappert försöker intala oss att vi kompletterar varandra jättebra. Det mest komiska av allt är att det mannen blir irriterad på hos dottern är hans egna sidor och egenskaper (vilket han såklart förnekar bestämt)

Sonen som är som jag tar in allt i sin omgivning, varenda detalj. Har svårt att vänta på sin tur och vill att saker ska ske så fort som möjligt, helst igår. Dottern vill göra färdigt saker i sin takt, är som Alfons Åberg och "ska bara" vilket kan driva mig totalt till vansinne. Och resonerar att det är väl bara att säga "ursäkta att jag är sen" om man är sen till något. Du kan liksom inte driva på henne vad du än gör och det gäller både hemma, på fritids och fotbollen tydligen. Hon kommer sist till samlingen eller vad det nu må vara för hon ska bara..... titta på en fjäril eller rita färdigt en teckning eller liknande.

MEN jag har nu börjat fundera och rannsaka (jag är väldigt bra på det) och kommit fram till en sak..... det är nog jag som måste ändra mig och mitt tankesätt där och låta henne vara som hon är!
Vill jag verkligen att hon ska bli som jag? En misslyckas perfektionist med magkatarr och konstant dåligt samvete? Svar NEJ! och då menar jag ett rungande NEJ!!
 Jag vill att hon blir lycklig och faktiskt har en lite mer "mañana mañana-inställning"
. Och det är faktisk bra att avsluta saker innan man påbörjar nästa. Men man måste ändå uppfylla vissa krav och inte helt snöa iväg efter fjärilar som nån Thomas Di Leva i kosmos. Hon är ju trots allt alldeles alldeles underbar och gör mig så stolt!

Apropå stolt, minihuliganen har gjort mig både stolt och fövånad idag. Dottern frågade mig varför vi kallade Madelene för Madde och jag sade att det var ett smeknamn som att vi kallade henne för Bella och kamraterna i skolan kalar henne för Issa. Säg inte Issa mamma, sade hon då. Va, varför inte? Nä för de säger Issa Kissa. VA? Vem? Inte dina kompisar väl? Nej men XX XXX.
Varpå Elias som suttit tyst och ätit i godan ro, plötsligt slutar äta och säger
  "Jag vet, jag ska komma till din skola Bella, så ska jag kalla honom Nisse..... Pisse"
Jag frustade av skratt. Helt otippat från lillebror på så många vis. Och jag blev så många nyanser av stolt.
 1-han försvarar sin storasyster, 2- han har alltså lyssnat på konversationen, 3- han rimmade.
Funderar ärligt på att låta honom (uppmuntra honom till) göra det (Ouch, inte så PK)

Tänk att jag fått så fantastiska barn med så mycket humor, värme och kärlek, som ger mig så otroligt mycket glädje och gråa hår.

Puss

Bland gråa hår och magkatarr

Alltså jag vet ju egentligen att man inte får sälja sina barn på tradera eller så, men det borde fan finnas förmildrande omständigheter om man tänker efter....

Skulle prata med dotterns fotbollstränare och var smart nog att ta med såpbubblor till sonen ( i desperat hopp om att få prata i fred medan han blåste bubblor) Jodå, han blåste nog två bubblor innan han hällde ut innehållet för att ge plats åt de små gummikulorna man har på konstrgräsplanen. De sprang han sen tre gånger under samtalets gång och kastade upp i ett regn över oss och skrek "ÖVERRASKNING" Mmm jo jätteöverraskad blev jag..... faktiskt. Måttligt road dock! Bestämmer mig för att jag INTE vill vara kvar resterande 45 minuter av träningen och jaga honom så vi åker och tankar.

Han börjar spänna loss sig och jag säger till honom att sitta kvar och inte spänna loss sig men på nåt märkligt sätt blir ungen döv rakt av där och då och försöker ta sig ut genom min framdörr via baksätet. Jag tänker vara konsekvent (duktig mamma) och säger "nej du sätter dig igen" tar tag i hans arm och för honom bakåt mot hans plats, varpå han (såklart) glider ner från delen mellan sätena och dimper rakt ner på golvet vid sin plats och illvrålar "DU PUTTADE MIIIIIIIIG DU PUTTADE MIG!!!!!!!!" Folk glodde och jag bara väntade på att socialtjänsten eller polisen skulle komma farande med blåljus som han vrålade. Något svettig och kokande körde jag hem och lämnade honom med mannen innan jag körde och hämtade dottern.

Nu ligger han och sover i soffan och jag vet att det kommer att bita mig i häcken senare men den delen av min hjärna lyssnar jag inte på just nu.........

Puss

att sälja in sig...

Ja hur gör man egentligen? Jag letar nytt jobb (ja chefen vet detta så tji fick ev scoopsökande sladdertackor) Mina händer tar för mycket stryk av det arbete jag har just nu och jag letar och letar och letar men det är så svårt för jag är lite (mycket) kräsen.
Det får inte vara kvällar och helger... jag vill helst jobba 75%.... jag vill jobba med nåt socialt och träffa människor, vill inte gå ner i lön. Jahapp det var de jobben det.

Receptionist hade passat mig kanon. Ett litet mysigt företag där jag servade personalrummet med frukt och höll fint, förberedde för konferens. Svarade i telefon och tog emot besökare och fick dem att känna sig välkomna etc... Handen i handsken!
Eller föreläsare... tänk er, folk som betalat för att frivilligt komma och lyssna på mig babbla (inte bara handen i handsken, utan mer som ett andra skinn) Jag kunde föreläsa om livet som Gastric bypass-opererad, om livet som förälder med ett för tidigt fött barn, om att vara ung reumatiker etc, vill folk lyssna på sånt?
Jag vill skriva! Jag vet inte vad men jag vill skriva. Barnböcker, självbiografi, krönikor, men i vilken ände börjar man?

Funderar på att göra som jag såg en kompis till mig göra på facebook, be alla att beskriva henne med ett enda ord (positivt) det hade jag kanske kunnat göra och bifoga i ett CV (mina vänner gillar mig iallafall)

Har en födelsedagspresent till godo från mina vänner där de ska trycka upp broschyrer om mig som vi ska dela ut sporadiskt till olika företag. En reklambroschyr för mig med foton och bara mina egenskaper och vad jag är bra på, och sen hoppas att något företag nappar och har nytta av en sån som jag. Men varför är det så svårt för mig att boka tid till detta, att komma igång? Det känns lite jobbigt att sitta och lista positiva egenskaper om sig själv och jag lyckas nästan alltid övertyga mig själv om att jag nog ska tona ner det lite och inte överdriva, så jäkla bra är jag nog ändå inte, och det är då jag tittar ner på min tatuering "Good Enough" och tänker att jofan, det är jag visst, jag duger som jag är och är bra nog!

Så om någon där ute som läser detta vet någon som har nytta av en glad och positiv tjej som har nära till skratt och är väldigt serviceminded och snabb på att skriva på dator, (skitrolig, punktlig, noggrann, lojal, lättlärd och fantastiskt ödmjuk) hör då gärna av er till mig.

Ledig fyra dagar nu då axlarna ska släppas ner och mungiporna dras upp.
Puss på er

=)(/)&(&/%&¤&%#%#"%"&%¤&/()&/=)?(!!!!!!!!!!!!!!!

Det började rätt bra iallafall, min attityd och rätt tänk. Jag skulle till Reumatologen i Lund efter jobbet och få kortisonsprutor i handen och sen tillbaka till jobbet i Malmö igen till 16:30 då vi skulle ha personalkonferens. Jag kom i god tid till Reumatologen och köpte mig en kopp kaffe och satte mig vid karpdammen som ligger där. Jag tänkte för mig själv att det var mysigt att sitta där och njuta och att det uppvägde för stressen att flänga fram och tillbaka mellan lund och malmö som ett jehu.

Blev lite sentimental på kuppen då en massa minnen rusade tillbaka eftersom karpdammen där jag satt, var första stället jag fick permission att bli rullad till i rullstol när jag låg inne och väntade sonen. Dottern satt i mitt knä när mannen rullade oss ner till den då frusna karpdammen där vi snopet konstaterade att vi inte kunde mata några ankor.
Men det gjorde inget för det var första friska luften och utevistelsen på två månader och det var underbart!
När sonen var född fick jag ta en av de första promenaderna med barnvagnen runt Neonatals omgivningar, och min mamma var med när vi styrde kosan mot just Karpdammen där vi satt i solen och njöt. Så på något vis har den där lilla lilla oasen blivit en speciell plats för mig som skänker mig lugn. Som jag sade, det började bra...... sen hände nåt.....

Jag kom in och anmälde mig i luckan och hon sade att det skulle bli en annan reumatolog än den som jag blivit kallad till och jag jublade inombords då den förra tyvärr inte hade hittat mina senskideinflammationer med ultraljud sist jag var där, så det hade blivit magnetröntgen och grejer för att hitta nåt som en annan doktor där hittade på några sekunder och kallade skolboksexempel. Den nya reumatologen var en ung tjej som höll på länge och väl med ultraljudet och vände och vred och bad mig knyta näven (AJSOMFAN) medan hon grävde ner pennor och grejer i mina senskidor och leder (hon hade kunnat få anställning som torterare i Guantanamo bay vilken dag som helst) Jag fick spänna och sträcka och knyta och ha mig hur länge som helst när hon till slut säger att hon inte kan se inflammationerna och måste kalla på sin "bakjour" som var mer erfaren.
Inom vadå kan jag undra såhär i efterhand.

In kommer en otrevlig man som glor på en benmissbildning i min handrygg och säger "det där ser inte så farligt ut" Nä det är liksom inte det jag söker för heller, jag har senskideinflammationer på minst två ställen i handen (exakt samma som förra gången)
Men du är inte svullen! Nä jag vet, jag blir inte det, därför missade doktorn det förra gången och skickade mig på vanlig röntgen och sen MR och först där såg man inflammationerna och skickade mig till Dr XX som på några sekunder såg inflammationerna via ultraljud 
(vilket var anledningen till att det var den läkaren jag bett om att få träffa när jag skrev på "mina vårdkontakter" och ville ha tid)
Jag är inte Dr XX ! (no shit Sherlock) Jag vill inte hålla på och sticka i blindo så då får ni boka en tid till honom, hejdå.
Kvar sitter jag och den unga tjejdoktorn ler lite generat och säger att hon inte vill plåga mig i onödan (nähädu vad tror du att du sysslat med senaste halvtimmen unga fröken sadistpenna)
Summa kardemumma, jag åker därifrån med mer ont i handen än jag hade när jag kom dit.

Mannen ringde och undrade hur det gått och det osade svavel när jag pratade. Jag tror jag sade tillräckligt många fuck och fucking att jag kunnat platsa i vilken Eddie Murphy-film som helst, jättemoget verkligen att hålla på och svära så på engelska. (Men till mitt försvar måste jag tillägga att jag faktiskt redan hade förbrukat alla svenska kraftuttryck jag kan.)

Men nu ska man ju inte klaga och vara sur och bitter och jävlig, det finns alltid någon som har det värre så nu ska vi vända på detta!
Aaaah så bra att jag hann i tid tilbaka till personalkonferensen ...... och vilken tur att min pappa lånade ut sin bil till mig så allt detta var möjligt, och hade jag inte åkt dit i onödan så hade jag säkert ändå bara åkt och shoppat den stunden innan personalkonferensen började, och det hade ju kostat mig pengar och det hade ju inte varit bra.
Nä sorry det funkade inte, jag är fortfarande förbannad!
Men  även om man ligger som en grönsak och bara kan fladdra med ena ögonlocket, så står fjanteJante där med sitt fåniga flinoch mässar
 "inte gnälla och klaga över krämpor och möda, det kunde varit värre.... det finns de som är döda"

Inte Puss

Ärlighet....i ärlighetens namn

Jag gillar ärlighet och tycker att man kan säga allt om man säger det på rätt sätt. Det är det som det handlar om egentligen, HUR man säger någonting. Man behöver inte göra en massa krusiduller och linda in saker i fluffig sockervadd eller bomull för att inte såra någon för då riskeras budskapet gå förlorat. Men man behöver inte vara brutal heller, och man behöver framförallt inte pådyvla folk sin åsikt när den inte är önskad.   Alla har rätt till en åsikt men man behöver inte uttrycka den när det gäller saker man inte har med att göra.

Frågar man mig om min åsikt får man den ärlig men inte brutal. Tycker jag inte din tröja är snygg så säger jag det ärligt att det inte är min smak, om du frågar. Likaså förväntar jag mig detsamma från dig. Däremot behöver man kanske inte säga saker i stil med "den är skitful, den ser ut som nåt min farmor gått och dött i" den typen av ärlighet uppskattas sällan!
(Tips från coachen till män som i framtiden känner att de vill undvika välplacerad pungspark)

Av barn får man ärlighet vare sig man vill eller ej och oftast filterlöst. Det är bara att gilla läget och försöka se sig i spegeln igen efter att dottern frågar om hennes bröst kommer att bli lika hängiga när hon blir stor. Notera att detta kommenterats EFTER ett bröstlyft (Det var de 37 000, tack för det televerket) De är verkligen fenomenala på att hitta och påpeka allt som hänger, har gropar, hår eller prickar.... observant...och det är ju bra.... det ÄR ju bra... det ÄR bra!! (fortsätter intala mig det iallafall så kan jag nog se mig i spegeln igen om en vecka eller så)

Det är tack och lov inte bara jag som blir angripen, det är även några "ärligheter" som tilldelas mormor, morfar och mannen här hemma. De har tilldelats gummiarmar, och hundratals och stjärntals år till sin ålder mm. (Tur att de har humor och att barnaga är förbjudet i sverige)

Idag har jag druckit kaffe i västra hamnen med min fina fina vän som alltid frågar mig 
"ska jag ska vara ärlig"? innan hon levererar sin åsikt, och ja det vill jag, alltid! 
Det kan alltid riskera att svida lite med sanningen men hellre en sticka i fingret än en kniv i ryggen!

Solpussar!

När alla blir dumma i huvudet exakt samtidigt...D

Har ni också varit med om det? Alla människor börjar gå saktare, I VÄGEN och bara såååååsar framför en när man har bråttom och måste förbi fort. Och för att inte tala om alla dessa männsikor som går för fort som håller på att välta en eller knuffar till en när de skyndar förbi, de förtjänar minst en spark på smalbenet. Sen de som pratar så jäkla högt som man önskar att man hade en fjärrkontroll till så man kunde skruva ner ljudet eller eventuellt mute-a lite när man kände för det.
Men värre är nästan de idioterna som verkar tro att man har superhörsel och pratar sådär i skägget så man vill slå dem lite nätt med en slägga.
Folk börjar simultant tugga jätteäckligt och högt och smaska och alla är sådär superkorkade och verkar inte fatta någonting, så jag går runt och kokar.................

en gång varenda jävla månad......

Dottern snappar upp att nåt inte är som det brukar med mamma och frågar lite försynt.... är det inte riktigt bra idag mamma (men så himla förståndig du måste vara då..... gaaah stoltheten har konflikt med irritationen i mitt huvud)
Nej det är faktiskt inte så bra idag gumman, mamma har haft en jobbig dag idag och har mens så då blir man oftast lite lättirriterad (läs psykogalen pmskossa)
Ah ok, ja jag har också haft en riktig otursdag idag säger hon fortsättningsvis. Jaha vadådå frågar jag. Ja först så slog jag mig i huvudet och sen trillade jag och slog mig här (visar ett skrapsår)
Ah ett skrapsår säger jag. Nä jag skulle nog mer kalla det ett öppet köttsår, tycker hon.
Nej gumman man behöver inte överdriva och göra saker värre än de är.
Det tycker jag inte att jag gör, det är mer om jag säger HERREGUD HERREGUD HERREGUD, jag har ett ÖPPET köttsår jag håller på att DÖÖÖÖÖ!!!! Mer typ så är det att överdriva mamma.
ÖÖöööh ok, du har rätt! (Har ingen aning aaaaalls om vaaaar hon får sina dramatiska tendenser från)

Vi tittar på Mupparna efter kvällsduschen, det har blivit en liten mysig ritual som jag har med mig sedan min barndom och barnen älskar "Svenska kocken" även om det förbryllar dem lite över att han ju inte pratar svenska på riktigt. Då frågar dottern mig om det var svartvitt när jag var liten.... alltså inte bara på tv utan i verkligheten också (jag vet detta för jag dubbelkollade.... trippelkollade.... så jag inte missförstått)
Kände instinktivt att jag behövde en tur till systembolaget, och nej inte för att döva sorgen som man säkert skulle kunna tro och verkligen ha förståelse för, utan för att få visa leg hos den snälle herren som alltid kräver det och säger till mig att gå hem och skryta.
Sist jag kände mig så gammal var nog när mannens då 18åriga systerdotter bodde hos oss ett kort tag och berättade att Micke och Molle var hennes favoritfilm när hon växte upp. Jaaa min med sade jag. VA fanns den när DU var liten??? HRMPF!!!! Ja redan då, när dinosaurierna vandrade på joden (ge mig botox pronto!!)

Nu ska denna skrynkliga lekamen sitta i soffan med ett glas vin och se en bra film, det blir väl Barnen hedenhös eller familjen Flinta eller nåt annat som skildrar min barndomstid (MORR!!)

PMS-puss

Plötsligt händer det...

Igår när vi hade gäster betedde sig sonen som en smått rabiessmittad hundvalp som skulle visa upp alla sina konster samtidigt. Jotack, där fick jag för att jag berättat vitt och brett om den harmoniska femåringen vi har fått här hemma, som kelar och säger ursäkta och är så härlig.
Då byts det mot "fyfan kavalkader" och upptåg med inkletat godis på studsmattan.

Läxa att lära mig: håll truten när det går bra!

Men så kommer glimtar tillbaka...
Jag frågade mannen om han kunde vara snäll att ta mina hörlurar i mittenlådan och han svarade att jag fick vänta.
DÅ hände nåt oväntat, sonen reste sig och gick mot byrån, stannade upp och frågade "är detta mittenlådan mamma?" Öööh ja det är det fick jag fram medan jag faktiskt förutsatte att han skulle säga Ok och gå och sätta sig igen.
Men han öppnade lådan och tog ut lurarna och frågade om det var dem jag menat? Öööh ja svarade jag igen och blev förvånad när han gick fram och gav dem till mig.

Senare gick jag ut på trädäcket i bikini då solen gassar och det är helt vindstilla där. Såg fram emot att få lite solbränna. Då när jag precis lagt mig till rätta i solstolen kommer sonen och lägger sin snuttefilt över mig och sen sig själv ovanpå. Där rök den solbrännan tänkte jag först (ja jag vet jag vet, hemska mamma)
Då säger han : jag tog med snutten så jag kan gosa med dig, för jag älskar dig mamma!!
Ok skiter stort i solbrännan!!!!

Ska banne mig köpa en trisslott idag

Att ta konsekvenserna..

Idag är det 1 maj om någon missat det, och vi har inget inplanerat eller bokat
(och vill inte ha det heller tackar som frågar ) Detta innebär eventuell sovmorgon men den kan komma med ett högt pris. Dottern kan vakna långt innan oss men hon är åtta så det spelar ingen roll för hon reder sig själv och är det nåt hon är osäker på så vet vi att hon kommer in och frågar oss.
Sonen har också kunnat börja vakna och gå ut till syrran och se på tv och oftast skvallrar hon snabbt om han har nåt fuffens för sig. MEN du ligger ändå där i slumrandet och förhandlar med dig själv om det är värt en sovmorgon..... du är inte längre orolig för att nåt farligt ska hända men du vet att vardagsrummet kommer att vara ihoptejpat och diverse saker kommer att sitta upptejpade på väggarna och godisskåpet kommer att vara tömt. Är det värt det?...... Oftast ja!

Idag sov han ganska länge så jag var vaken och låg och lyssnade till hans upptåg och när jag hörde att han var i köket så klev jag upp för jag kände att jag inte riktigt orkade en sockerstinn unge hela dagen. När jag gick mot köket för att brygga första kannan kaffe så möter jag honom i dörröppningen med ett stort stycke flintastek i munnen. Han tittade lite osäkert och halvsurt på mig som om hans ögon morrade "Touch my meat and die", så jag bara gick vidare in i köket för kaffe är ändå viktigare än allt och utan kaffe kan jag inte ens hantera någon konflikt. Men jag blev lite full i skratt och tänkte på den gången han höll på att packa ner en halv flintastek i ryggsäcken och jag frågade vad han skulle.
"Ja vadå, Bella tar med sig frukt till skolan, jag gillar Flintastek"!!

Idag blir familjedag med lite snickrande på gökboet, Låter idylliskt va..... mmm vi får se när dagen är slut hur många nya gråa hår jag har fått och om det finns kvar några omeprazol i burken.

Puss