Funderingar kring självbild.

Ibland önskar jag att vi kunde byta hjärna för en stund, eller åtminstone ögon och få se oss själva genom andras ögon. Vi har starka föreställningar om hur vi själva är och ofta är detta föreställningar som hindrar oss I livet. Vissa tror att de är på ett visst sätt, lata eller oföretagsamma, för pratsamma eller för tysta och inser inte att de är alldeles precis som de ska vara. Själv är jag absolut inget undantag och jag jobbar hårt med att förändra mitt sätt att vara mot mig själv.

Jag tänker på en sak en kompis sade till mig en gång som jag skrattade gott åt. Jag skrattade för hon hade så fel, men det hon sade gjorde att jag nu i efterhand förstår att jag lyckats med min fasad även om min insida inte alls stämde överrens med vad som syntes utåt. Hon sade “du är så himla redig, du är en sån som är så jävla duktig och filar fötterna lite varje gång du duschar istället för att vänta tills det går så långt att du får använda osthyvel” (Ok jag skrattade inte bara för att bilden var så fel utan också för att det var väldigt roligt sagt) i själva verket gällande just den liknelsen så var jag den som väntade så länge tills jag hade så djupa hälsprickor att jag fick slipa ner hälarna med en “darra” (slipmaskin med sandpapper) och sen pressa in fet kräm i sprickorna och plasta in under natten för att mjuka upp.

Ett annat exempel var när en annan kompis sade att jag alltid var så fin och fräsch och jag fattade inte vad hon pratade om för själv kände jag mig som sunkiga Bettan från rännstenen. Hon tog ett exempel, när hon träffade på mig på parkeringen utanför den lokala mataffären där jag stod med håret (i hennes ögon) perfekt uppsatt i en svinrygg i min fina kamelfärgade ullkappa. Mitt inre frustade av skratt och chock för under den där ullkappan hade jag ett florsockerfläckigt nattlinne med Nalle puh, och håret hade jag snabbt bara virat runt och satt en klämma i för att dölja att jag inte tvättat håret på flera dagar. Jag tror till och med att jag hade “Foppatofflor" på mig.

Tänker vidare på dagen jag haft idag där jag lagt upp fina bilder på facebook (såklart) på vår lunch ute i solskenet, lyckades till och med få med helylletexten att vinbärssylten var hemmagjord. Äckligt pretentiöst och finfint på alla sätt och vis med ett berg av nyttig vitkålssallad. Men det folk inte ser är att jag bara en halvtimme senare var vansinnigt irriterad på både barn och man och bara ville sitta ensam någonstans med en kanelbulle och kaffe med en skvallertidning och bara få vara ifred!

Dottern ville leka med en kompis och jag tänkte att vi skulle vara duktiga och cykla dit och mannen höll just på ett serva alla cyklarna som alla andra denna vårdag när man tvunget måste städa ut en massa skit och slänga på tippen och hänga ut tvätt för att torka i solen och dofta underbaaaart (fågelkvitter) Men däcket var ett helsicke att sätta på min cykel och sonen hade slarvat bort den lille skiftnyckeln så även mannen var måttligt road vid det här laget. Det tog lång tid och jag sade att vi skulle strunta i cyklarna och gå istället, men då var cyklarna färdiga och vi försökte, men hela mitt bakhjul var skevt och jag kände mig som om jag satt på en av knäppcyklarna på Tosselilla och det svängde hit och dit utan att jag hade kontroll. Så efter ca 45 minuter blev det till slut bilen ändå!

MEN jag tänkte att jag ändå skulle vara duktig och hänga ut andra maskinen tvätt i friska luften (aaaaah).... men torkvindan var en av sakerna som åkt till tippen för den var trasig så nu blev det miljöovänlig torktumling istället utan den friska härliga doften från vinden.

(Gick in på pressbyrån och köpte en kanelbulle, kaffe och en "vänt i häcken" när jag lämnade dottern hos kompisen, satte mig i solen i en halvtimme och läste och lämnade stökande unge hemma med mekande pappa)

Hur har er dag varit? Helyllepretto eller bara bilden av det?

Puss från gökboet