Jag har insett för längesedan att jag har två väldigt olika barn. De har båda givetvis drag av både mig och sin far men dottern är mer lik sin far och sonen mer lik mig. Detta ställer ibland till det lite även om vi tappert försöker intala oss att vi kompletterar varandra jättebra. Det mest komiska av allt är att det mannen blir irriterad på hos dottern är hans egna sidor och egenskaper (vilket han såklart förnekar bestämt)
Sonen som är som jag tar in allt i sin omgivning, varenda detalj. Har svårt att vänta på sin tur och vill att saker ska ske så fort som möjligt, helst igår. Dottern vill göra färdigt saker i sin takt, är som Alfons Åberg och "ska bara" vilket kan driva mig totalt till vansinne. Och resonerar att det är väl bara att säga "ursäkta att jag är sen" om man är sen till något. Du kan liksom inte driva på henne vad du än gör och det gäller både hemma, på fritids och fotbollen tydligen. Hon kommer sist till samlingen eller vad det nu må vara för hon ska bara..... titta på en fjäril eller rita färdigt en teckning eller liknande.
MEN jag har nu börjat fundera och rannsaka (jag är väldigt bra på det) och kommit fram till en sak..... det är nog jag som måste ändra mig och mitt tankesätt där och låta henne vara som hon är!
Vill jag verkligen att hon ska bli som jag? En misslyckas perfektionist med magkatarr och konstant dåligt samvete? Svar NEJ! och då menar jag ett rungande NEJ!!
Jag vill att hon blir lycklig och faktiskt har en lite mer "mañana mañana-inställning"
. Och det är faktisk bra att avsluta saker innan man påbörjar nästa. Men man måste ändå uppfylla vissa krav och inte helt snöa iväg efter fjärilar som nån Thomas Di Leva i kosmos. Hon är ju trots allt alldeles alldeles underbar och gör mig så stolt!
Apropå stolt, minihuliganen har gjort mig både stolt och fövånad idag. Dottern frågade mig varför vi kallade Madelene för Madde och jag sade att det var ett smeknamn som att vi kallade henne för Bella och kamraterna i skolan kalar henne för Issa. Säg inte Issa mamma, sade hon då. Va, varför inte? Nä för de säger Issa Kissa. VA? Vem? Inte dina kompisar väl? Nej men XX XXX.
Varpå Elias som suttit tyst och ätit i godan ro, plötsligt slutar äta och säger
"Jag vet, jag ska komma till din skola Bella, så ska jag kalla honom Nisse..... Pisse"
Jag frustade av skratt. Helt otippat från lillebror på så många vis. Och jag blev så många nyanser av stolt.
1-han försvarar sin storasyster, 2- han har alltså lyssnat på konversationen, 3- han rimmade.
Funderar ärligt på att låta honom (uppmuntra honom till) göra det (Ouch, inte så PK)
Tänk att jag fått så fantastiska barn med så mycket humor, värme och kärlek, som ger mig så otroligt mycket glädje och gråa hår.
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar